ATP-striden var efterkrigstidens riktningsgivande politiska konflikt. Socialdemokratin hade självförtroende och initiativ. Oppositionen var splittrad men hård och självmedveten. Hemliga samtal pågick bakom kulisserna men den öppna debatten var alltid huvudsaken. Folket fick säga sitt först i folkomröstningen, sedan i extra riksdagsval. Frågan avgjordes till sista av en enskild riksdagsmans samvetet.
Nittiotalets pensionsuppgörelse riskerar att på motsvarande sätt bli riktningsgivande för det nya seklet. Socialdemokraterna vågar inte satsa på sitt säkraste kort, ATP, utan låter de borgerliga rycka till sig initiativet. Öppen debatt ersätts av uppgörelser bakom stängda dörrar.
Alternativen förtigs, oppositionen stängs ute, folket tillfrågas inte, vare sig i folkomröstning eller i riksdagsval. Partiopinionen blir först manipulerad sedan överkörd…
Pensionsuppgörelsen är en beslutsmodell som leder raka vägen till politisk apati och medborgerlig passivitet. Varför skulle medlemmar stanna kvar i partier som systematiskt manipulerar och kör över partiopinionen? Varför skulle nya medlemmar söka sig till partier där de inte får vara med om besluten. Vad är det överhuvudtaget för mening med demokrati, om resultaten alltid är uppgjorda i förväg.
Du som nu sitter med pensionsbeskedet i handen har anledning att vara bekymrad. Inte bara för att du kommer att få det knapert på gamla dar. Utan framförallt av rädsla för de arroganta eliter som slänger åt dig det här hundbenet och kallar det demokrati, ja rent av socialdemokrati.
-Sven Lindqvist i boken Framtidslandet, Ordfront Förlag 2000.