I hela mitt vuxna liv har jag känt en skuld till Olof Palme. Han var mannen som räddade min och mina familjemedlemmars framtid genom att övertyga svenskarna att frigöra sig från fördomar genom att aldrig ge upp för människans rätt till ett värdigt liv, oavsett vart i världen man befinner sig.
Skulden som jag har haft kommer delvis ifrån att svenska samhällets utveckling på senare år inte gått åt rätt håll. Vad kan jag göra annorlunda och hur mycket har jag, om inte direkt så indirekt, påverkat den negativa utvecklingen? Så går mina tankar. Jag tror inte att jag är ensam om detta.
Mordet på Olof Palme, att han dödades på öppen gata och med största sannolikhet i politiskt syfte, gör inte skulden mindre samtidigt som det ger en känsla av att vår sanna demokrati inte fungerar. Vem som helst får inte bli statsminister. Det finns också en gräns för nivån på kontroversiella åsikter.
Sedan 2010 har jag följt utvecklingen i utredningen även bakåt i tiden med reportage från slutet på 80-talet, hela 90-talet och fram tills nu. Hade man som åklagare gjort detsamma då hade man verkligen inte vågat göra det som chefsåklagare Krister Petersson gjorde i onsdags.
Jag har förståelse för att han lägger ner mordutredningen. Den är dyr och utredningsläget är hopplöst. Men felet som han begår är att utan en enda teknisk bevisning ge den så kallade Skandiamannen Stig Engström skulden för mordet. Det är ovärdigt.
Den utpekade personen är dessutom död vilket gör att de kan handla om förtal. Det är ett grovt övertramp av en åklagare – en klassisk privatspanarmiss som tidigare åklagare har varit försiktiga med att begå.
—Mehdy Moussavi, insändare i Dagens Nyheter.