Det finns ett nyväckt fackligt och politiskt intresse för kortare arbetstid, lite förbluffande i dessa dyrtider. Kanske gav hemarbetandet under pandemin nya impulser. I vården handlar det ofta om orimliga arbetskrav. Andra ser det som en trivselfråga, ett sätt att få ihop livspusslet vilket egentligen är absurt eftersom vi aldrig haft mer teknik för att spara tid än i dag.
Men allra först borde detta kopplas till vår verkliga ödesfråga: att vi i omställningen till hållbarhet inte bara kan utan bör jobba mindre. Vi får ju så mycket mer gjort per timme – en ofantlig tillväxt i produktivitet. Det verkliga framsteget är att knapphet har bytts mot överflöd. Inte för alla men för folkhushållet.
Men det tullar ohållbart på naturens resurser. Vi ser förtecknen men den verkliga krisen kommer när hettan tar över, vattnet sinar, skördarna uteblir och många miljoner människor måste röra sig i folkomflyttningar som skapar stora konflikter. Om det är vad som väntar – vad gör vi?
Ärligt talat nästan ingenting. Vi gnetar med enskildheter men öppnar samtidigt nya fabriker och gruvor och flygplatser och planerar för dubbelt så mycket el.
Det är ingen ”omställning”. Att ”ställa om” kräver ett paradigmskifte. Uppgiften är inte längre att övervinna knappheten utan att hantera ett överskott på ett klokt sätt. Luckorna av fattigdom måste täckas men det gör vi inte genom att producera ännu mer.
För de som talar ”ekonomiska” är knappheten fortfarande axeltappen som allt roterar kring. För dem – och deras följare i politiken och media – förblir människor giriga efter mer. Behoven är omättliga…
Och visst ska alla dra sitt strå till stacken. Att alla har ett jobb är viktigt för självkänslan och håller ihop samhället. Men som vi nu jobbar är vi för effektiva för vårt eget bästa: för många prylar, för mycket resor och för stora bostäder. Löner och konsumtion skenar. För en omställning värd namnet har jag tre radikala förslag, utöver att gneta vidare med sunda ”hållbara” vanor:
Vi borde gå hem tidigare från jobbet. Förkorta arbetstiden. Inte i ett grandiost svep utan stegvis, i takt med ökande produktivitet, utan att sänka lönerna. Inte driva vidare i tillväxtfåran mot högre löner och större konsumtion utan förtöja oss i strömmen och ta vara på en ökad fritid. Det är den allra viktigaste omställning vi kan göra.
-Christer Sanne, docent emeritus i samhällsplanering, debattartikel i Göteborgs-Posten