Det har blivit allt vanligare att högavlönade politiker, ledarskribenter och professorer kräver att lågavlönade arbetare ska vara nöjda med sina lotter. De lågavlönade får inte ifrågasätta överhetens gamla och nya privilegier, exempelvis att högavlönade tjänstemän med stabila förmögenheter numera slipper värnskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och arvs- och gåvoskatt.
Ett av de mest häpnadsväckande exemplen var när två professorer i nationalekonomi – Lars Jonung och Daniel Waldenström – nyligen gick ut på DN Debatt och argumenterade för att ojämlikhet inte är något problem ens i de mest ojämlika länder, och att lågavlönade arbetare måste begrunda hur kärvt det var för underklassen för 80 år sedan. De har nyliberalernas barnsliga blick på världen. De vet mycket om siffror men väldigt lite om hur de ska tolkas.
De hade bestämt sig för att skriva en artikel som osade av klassförakt, även om det till deras försvar ska sägas att de inte begriper hur unken texten är. De har nyliberalernas barnsliga blick på världen. De vet mycket om siffror men väldigt lite om hur de ska tolkas…
Professorerna tittar på siffrorna. De ser att lågavlönade har det bättre än sina förfäder, och de ser att klyftorna minskade under de efterkrigsdecennier då den svenska modellen var under uppbyggnad. Men de senaste 40 åren har präglats av ökad ojämlikhet. De senaste 40 åren har gått i nyliberalismens tecken, och det krävs två professorer i nationalekonomi för att sopa den skriande ojämlikheten och dess konsekvenser under mattan.
Frågan är vem professorerna vänder sig till med sina varningar. Står det ens på den partipolitiska dagordningen att ta från de rika och ge till de fattiga? Har frågan överhuvudtaget varit aktuell sedan Sverige, på 1980-talet, var ett av världens jämlikaste länder och ett föredöme i världen? Nej, knappast. För trots att det inte borde talas om annat är det nästan ingen som gör det. Socialdemokraterna, till exempel, är tysta som möss i ämnet. Ojämlikheten sliter sönder samhället.
Ojämlikheten skapar fysisk och psykisk ohälsa, men är också den främsta drivkraften bakom sådant som ökad kriminalitet och framväxande nyfascism. Ändå håller professorerna och deras meningsfränder fast vid det så kallade hästskitsteoremet, enligt vilket lågavlönade ska glädjas åt smulor från de rikas bord. Allt tycks gå de besuttnas väg så vad är de egentligen rädda för?
—John Lapidus, debattartikel i Expressen.