Det är en yrvaken klimatdiskussion som pågår just nu. Trots att vi länge vetat om att vi lever över våra tillgångar är det först nu vi reagerar. Och med det har ordet flygskam blivit ett av vårens mest använda begrepp på sociala medier.
Självklart måste mänskligheten anpassa sig. Men sedan när lägger vi all vår tilltro till individualistiska lösningar på ett så uppenbart kollektivt problem? I vår tid av självförverkligande verkar vi ha glömt att ödesfrågan om en hållbar framtid är politisk.Skam är enligt ledande utvecklingspsykologer bland det minst verkningsfulla redskapet för förändring. Vill vi ändra beteenden finns något mycket mer effektiv som vi använt många gånger tidigare. Det handlar om politik och målmedvetet, långsiktigt förändringsarbete.
Det största misstaget är dock att se både problem och lösningar som individuella. För fortsätter vi på den banan kommer vi inte se förbättringar. Tvärtom. Det finns varken garantier för långsiktighet eller hållbarhet i något som frivilligt åläggs individer och deras godtycke. Statistik visar också att det inte är individernas beteenden som är det största miljöproblemet.
Sveriges tre största företag släpper ut lika mycket växthusgaser som hela Sverige som nation. Industrin står för en tredjedel av landets totala utsläpp och transporterna för en tredjedel av utsläppen. Och enligt Naturvårdsverket står företagen och det offentliga för två tredjedelar av konsumtionsutsläppen.
Egentligen är det företagen vi borde skamma. Eller åtminstone ålägga ett betydligt större ansvar än i dag. Jag tror att det viktigaste för klimatet inte är vad var och en gör bäst på sin kammare. Vi måste skifta fokus och se ett förändringsarbete utifrån ett brett politiskt, kollektivt perspektiv. Bara så kan vi få en långsiktigt fungerande livsstil och en hållbar framtid.
– Lina Stenberg, ledarkrönikör Länstidningen