Vi har sett ett år av svenskt fotskrapande och ständigt stegrade turkiska krav. Utrikesministern har med sina återkommande försäkranden om att läget är hoppfullt allt mer kommit att likna ett slags Bagdad Billström. I måndags följdes det av ytterligare eftergifter.
Den svenska regeringen ska nu aktivt stödja Turkiet i landets försök att bli medlem i EU, ett krav inkastat i sista stund, möjligen som en förevändning att byta fot inför hemmaopinionen…
Eftersom anfallet mot Ukraina inneburit att Ryssland för överskådlig tid blivit en internationell paria har Turkiet förlorat sin möjlighet att hota USA och EU med att närma sig Ryssland. Endast väst återstår. Men att Sverige lovar att medverka är en direkt pinsamhet. Turkiet är som bekant ljusår från att uppfylla unionens krav på respekt för demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter.
Regeringen Kristersson lovar också att trappa upp det mellanstatliga samarbetet mot så kallad terrorism till “en ny nivå”. Det ska tolkas som att svensk säkerhetspolis och andra myndigheter ska hjälpa den turkiska säkerhetstjänsten MIT – ökänd för såväl tortyr som olagliga kidnappningar i andra länder – att komma åt PKK-anhängare och andra politiska motståndare…
“Ryssland är för en tid framåt militärt försvagat av anfallskriget mot Ukraina. Ryssland har därför begränsade möjligheter att genomföra ett konventionellt militärt angrepp mot andra länder”, konstaterades redan i den säkerhetspolitiska analys som låg till grund för beslutet att ansöka om medlemskap. Att stressen och eftergifterna mer styrts av inrikespolitisk prestige än av något överhängande militärt nödläge gör dem bara mer tragiska…
På sin hemsida presenterar militäralliansen sin avskräckningsstrategi som ett medel för att “upprätthålla de principer och värderingar den står för – individuell frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet”. Som beskrivning av den ärade medlemsstaten Turkiet låter det som en parodi…
Det var inte vi som drabbades av vare sig Natos olagliga bombningar av Serbien, utvidgningen av flygförbudet till krigföring i Libyen, den katastrofalt misslyckade ockupationen av Afghanistan eller det amerikanska anfallskriget mot Irak och övergreppen under kriget mot terrorismen…
Man har adlat Turkiet till en “demokrati” och förvandlat gårdagens hjältar i kurdiska YPG och PYD till dagens terrorister. Vapenexportstoppet till Turkiet, infört då turkiska styrkor i ett folkrättsvidrigt anfall angripit just dessa kurdiska organisationer, har också hävts.
I dagarna har justitieminister Gunnar Strömmer antytt att yttrandefriheten kanske trots allt är lite för vidsträckt…
Ja, välkommen till Nato, välkommen till en verklighet där rättigheter och rättsstat mest ses som hinder.
—Petter Larsson, kulturartikel i Aftonbladet.