Dagen efter stormningen av Kapitolium skrev Dagens Nyheters chefredaktör och ansvariga utgivare Peter Wolodarski en artikel med rubriken “Vi tillät Donald Trump att förgifta oss”… Inte ett ord om hur många klick och prenumeranter Trump dragit in till DN. I stället nämner Wolodarski “vilka krafter som kan framkallas när farliga lögner och konspirationsteorier får spridas i stor omfattning på sociala medier”.
Låt oss titta på en annan president-valkampanj som pågick under samma tid som Trump valdes fram (2016), men nästan i skymundan. Det var i sociala medier man kunde följa den.
Bernie Sanders föddes av fattiga föräldrar i Brooklyn. Som student i Chicago på 1960-talet engagerade han sig i medborgarrättsrörelsen. Han flyttade till Burlington i Vermont där han blev borgmästare 1981 och tio år senare valdes för kongressen och senare senaten. I Washington var han en katt bland DNC-hermelinerna. Sakpolitiskt står han inte för något märkligare än Roosevelts New Deal, politiska stimulanser som lyfter folk ur fattigdom genom arbete och satsningar i välfärden.
Bernie aviserade sin presidentkampanj i maj 2015. Det folkliga trycket blev enormt. Hans valkampanj mötte en efterfrågan hos redan existerande delvis disparata folkrörelser. Lokala grupper över den amerikanska kontinenten som protesterade mot borrning av gas och olja ur marken, aktivister för högre minimi-löner, studenter som fått upp ögonen för europeisk socialdemokrati.
I det USA där en valkampanj kostar enorma summor samlade Bernie rekordmånga smådonationer. När han talade var lokalerna inte stora nog, folk samlades på parkeringsplatser. Av detta skildrades 2015 och 2016 nästan ingenting i svenska medier…
Medierna väljer vad de rapporterar om. Redaktörer och nyhetschefer beställer material. Vid rodret sitter chefredaktören, inte med koll på varje enskild publicering, men som en kapten som tar ut kursen. När de överrapporterade om Trump, underrapporterade de samtidigt om mycket annat.
— Sofia Lilly Jönsson, kulturartikel i Aftonbladet.