“Att vara fattig nån annanstans i världen är lättare. Inte lika skämmigt. Här finns en liksom inte”. Under åren som diakon och psykolog är mötena många med barn som är fattiga. Definitionerna är flera men konkreta möten berör och berättelserna som förmedlats av barnen förtjänar att höras.
Trots att barnkonventionen är lag, får 12 procent av Sveriges barn inte sina rättigheter till delaktighet och utveckling tillgodosedda, vilket kritiserats av Unicef. Förra valet lyftes inte frågan. Kunskapsbristen hos politikerna om hur barns hälsa påverkas av fattigdom är oroande.
Allt har blivit kännbart dyrare. Särskilt för ensamstående mammor som under pandemin kämpat med vab och tusenlappar mindre att leva på och ökad maktlöshet.
Livsvillkor som leder till sämre hälsa och kortare livslängd. Och barnen tar ansvar så gott de kan. “Hemsk känsla när sonen tittar i tomt kylskåp och säger att han har ätit” “Medicin och sånt är dyrt. Vill inte oroa mamma med att ha ont nånstans” Barnen tar ansvar för att hitta lösningar. “Saknas mat, letar jag flaskor och pantar”.
Barnfattigdomen påverkar barnen i nu men också för resten av livet. Brist på nödvändigheter som kläder, vila och mat är att leva osäkert. “När min sons enda par byxor ska tvättas är han hemma från skolan.” “Har inga gympakläder, ingen reagerar.”…
Den fattige drar sig tillbaka från samhällslivet och har inte heller möjlighet att delta i det. “Vi turas om och åker var tredje dag på det busskort vi har.” Det kostar också att ha gäster. “Mamma får ångest om kompisar kommer. Har inget fika.”
Den här uppgivenheten som beskrivs av föräldrarna påverkar också barnen. “Mamma har gett upp. Försöker pigga upp henne”. Att inte göra något roligt tillsammans sliter. “Är hemma när skolan börjar. Har inget att berätta”.
Skammen påverkar logiskt tänkande och ger känslor av ovärdighet och att inte vara tillhörig. Framtidsdrömmar och att ha önskemål är svårt när förutsättningar saknas. “Önskar inget i present. Bättre vi köper mat”.
Barnfattigdom är ett folkhälsoproblem många i vårt land inte vill kännas vid och där strukturella förändringar behövs. När andra ökat inkomsterna har bidragsnivåerna stått still. Inkomstklyftorna ökar vilket innebär att antalet fattiga barn också ökar. Förmodligen också deras ilska.
—Eva Ånhammar, familjediakon, debattartikel i Göteborgs-Posten.