Jag anser Donald Trump vara en fara inte bara för demokratin i Amerika utan för demokratin överallt. Undan för undan har det dock blivit tydligt, åtminstone för mig, att den största faran inte är Trump själv. Hade det bara handlat om Trump själv; hans lögner, hans maktmissbruk, hans korruption, hans förakt för rättsstatens institutioner och demokratins spelregler, så borde demokratin rimligen kunna försvara sig…
Demokrati är bevisligen ingen garanti för demokrati. Men en valseger för en aldrig så auktoritär ledare avskaffar i sig inte demokratin. För det krävs att demokratin också låter sig knäckas inifrån, av politiker, byråkrater och opinionsbildare som ena dagen säger sig vara lojala med rättsstatens institutioner, men som nästa dag visar sig vara lojala med en auktoritär ledare som vill bryta ner dem.
På republikanernas konvent i veckan blev det om inte annat tydligt hur långt den processen gått i Trumps Amerika – och hur snabbt. Ett bärande politiskt parti bärs nu helt upp av personer som tävlar om vem som kan visa sig mest lojal med den store ledaren. Där talade de lojala familjemedlemmarna förstås, den ena efter den andra, men där talade också några av de republikaner som före valet hade varnat för Trump och kallat honom allt möjligt men som nu vek sig dubbla för att bedyra sin beundran och lojalitet…
En efter en har ledande politiker och politiskt tillsatta ämbetsmän, från justitieministern till cheferna för posten och vädertjänsten visat sig beredda att knäcka kota efter kota i sin politiska och moraliska ryggrad för att kunna böja sig för en auktoritär presidents minsta nyck. Eller bara visa att de aldrig haft någon sådan ryggrad. Att makt är rätt har varit deras enda princip…
Den största faran för demokratin är kort sagt undergrävandet av den demokratiska kultur – de ofta oskrivna normer och förväntningar – som är demokratins livsluft. Det mest påtagliga vid republikanernas partikonvent var den totala frånvaron av demokratisk kultur och den obrutna närvaron av talare som alla tävlade om vem som kunde böja sig djupast i sina ansträngningar att låta Sanningen bli vad Donald Trump för tillfället hade bestämt att den var.
Det är också så jag föreställer att demokratins skymning övergår i natt. Inte med en knall, utan till det knäppande ljudet av kotor som en efter en böjer sig för den auktoritära makten.
—Göran Rosenberg, krönika i God morgon, världen.