Avtalsrörelsen år 2020 kommer att gå till historien. Den gick till slut i mål ett år där hela världen kunde se vilka det är som skapar allt värde. När arbetarklassen låstes in, eller tvingas stanna hemma, stannade världsekonomi upp och höll andan.
Yrken, som under en lång tid setts ner på och av vissa avfärdats som “enkla”, visade sig vara helt nödvändiga för att samhället skulle fungera. Industriarbetare ställde snabbt om och jobbade övertid för att producera handsprit och skyddsutrustning, Lagerpersonal, lastbilschaufförer och butikspersonal såg till att vi kunde handla det vi behövde. Städare gjorde helt avgörande insatser för att minska smittspridningen. Busschaufförer, tågchaufförer och flygpersonal såg till att de som behövde ta sig till jobbet kunde göra det.
Den yttersta frontlinjen utgjordes inte av militärer utan av personal i äldreomsorgen, hemtjänsten och vården – från undersköterskor till överläkare – som med risk för sin egen hälsa gjorde avgörande insatser för att rädda liv.
Applåder eller fina ord kanske värmer någon. Men de betalar inte varken hyra eller räkningar. Riktig uppskattning för det arbete som görs betalas i pengar. Men lönerna sätts i förhandlingar där det inte är samhällets uppskattning utan styrkeförhållandena mellan fack och arbetsgivare avgör. Med lågkonjunktur, varsel och en arbetslöshet på nio procent var förhandlingsläget för facken oerhört tufft…
Det nya avtalet sträcker sig över 29 månader och ger 2,23 procent per år i löneförhöjning. Det blir också en särskilt låglönesatsning med större ökning för alla som tjänar under 26 100 kr, vilket är viktigt för att minska löneklyftan mellan män och kvinnor. Nu kommer detta avtal utgöra märket för resten av arbetsmarknaden.
Men avtalsrörelsen sköts ju upp hela 7 månader och under dessa månader blir det ingen löneökning alls. Om vi tar hänsyn till de sju förlorade månaderna blir löneökningen i stället endast 1,8 procent per år.
—Jonas Bergström, ledare i Västerbottens Folkblad.