Många säger numera att sverigedemokraterna har förändrats från sitt nationalsocialistiska ursprung. Framförallt brukar de som gjort sig beroende av sd för att kunna regera landet säga det.
Naturligtvis har sd förändrats. Men i huvudsak är det en förändring på ytan som inte bara illustreras av hur deras företrädare ändrat klädstil. Jag har skrivit om det många gånger, till exempel i ett inlägg från 2018.
I en intervju med TV4 Nyheterna den 16/8 sa den gamla folkpartistiska/liberala riksdagsledamoten Carl B Hamilton (L) att han var kritisk mot Jomshofs uttalanden om islam. Samtidigt var han tvungen att säga att han står bakom partiets beslut att inte rösta bort honom från justitieutskottet. Men för at försöka förklara det hela la han till: “Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt.”
Att rakt ut uttala att hets mot en viss minoritet skulle vara mer acceptabel passar sig fortfarande inte att uttala i offentligheten. Det får vi vara tacksamma för. Hur det är i verkligheten lämnar jag därhän i denna blogg. Men Carl B Hamilton råkade i blåsväder…
En inte orimlig tolkning är att Hamilton helt enkelt försökte följa partilinjen, alltså säga ungefär det han tror att Johan Pehrson och de andra i den liberala ledningen vill att han ska säga. Och eftersom varken linjen eller Johan Pehrson är särskilt begripliga blir det då, tja, “knas”.
Egentligen är det inte så konstigt. För bara några år sedan berömde sig L av att vara “mot rasism” – man skrev det till och med på valaffischerna. SD var den uttalade huvudfienden.
Inför valet förra hösten var man alltjämt det “liberala ankaret” i en eventuell högerregering, ett slags garant mot socialkonservativa och nationalistiska impulser. Och så sent som i november beskrev Pehrson SD som ett “extrempopulistiskt parti”, rentav en “brun sörja”.
Partiledningens lösning? Uppmaningar till de egna ledamöterna att inte tala med media, enligt uppgifter till Aftonbladet. En tydligare illustration av partiets allmäntillstånd är svår att tänka sig. Liberalerna har knappt några väljare kvar och har tappat sitt roder. Frågan är om man snart har ett parti över huvud taget.
I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: “När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”. Jag tror fortfarande att han hade rätt i detta. När borgerligheten lämnar liberalismen då är vi illa ute. Det syns ännu mer idag än 2018.
—Anders Fraurud, inlägg på egen blogg, Pepprat Rödgrönt.