Varje land har sin egen mytologiska självbild. I Sverige kretsar mytbildningen ofta kring vår unika grad av jämlikhet. Välfärd, folkhem och omfördelning – tanken om Sveriges särställning sitter djupt.
I verkligheten har klassklyftorna växt i över fyrtio år. LO:s årliga maktelitrapport ger en fingervisning om utvecklingen: När Sverige var som mest jämlikt, kring 1980, tjänade de femtio toppdirektörerna i näringslivet 9,1 gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare. År 2020 hade direktörsgruppen höjt sina inkomster till 64,8 industriarbetarlöner.
Rapportseriens statistik går tillbaka till 1950 och visar att inkomstgapet mellan anställda och företagsledare aldrig varit större än nu. Jämfört med 2019 representerar siffran också en markant ökning av toppchefernas inkomster. Då drog denna grupp “bara” in i genomsnitt 60 industriarbetarlöner per person.
Under pandemiåret 2020 uppmanades arbetarklassen att bita ihop och härda ut. Vårdpersonalen fick slita extra hårt, samtidigt som hundratusentals andra fick acceptera permitteringar, korttidsarbete och arbetslöshet. 14,7 procent av svenskarna levde det året i relativ fattigdom – mer än dubbelt så många som 1990. Samtidigt fick Sverige 338 nya miljardärer.
Myten om det jämlika Sverige skymmer i dag bara sikten. Den får oss att se en socialdemokratisk välfärdsapparat där det numera står en maskin designad för att föra över svindlande förmögenheter till ett fåtal. Detta nya land – “Girig-Sverige”, som ekonomiskribenten Andreas Cervenka kallar det i en ny och omtalad bok – har växt fram ur en politik som aktivt gynnar ägande framför arbete. Steg för steg har de rikas förmögenheter, arv, fastighetsinnehav och aktieutdelningar gjorts praktiskt taget skattefria.
Men att staten har agerat torped åt ägarklassen är bara halva sanningen. Lika viktigt är att arbetarklassens organisationer har misslyckats med att bjuda motstånd. Värst av allt är att själva minnet av den svenska jämlikhetens förutsättningar – en unikt hög grad av arbetarorganisering och konfliktvilja – håller på att blekna bort.
De sista större reformer som flyttade fram arbetarklassens positioner – åttatimmarsdagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd – genomfördes på 1970-talet. Sedan dess har fackföreningarna förvandlats från kamporganisationer till försäljare av arbetsfred, medan socialdemokratin har slagit sig till ro som förvaltare av kapitalets tillväxtintressen.
Det är just här som jämlikhetsmyten visar sin verkliga baksida. Så länge vi tänker att jämlikheten strålar ut ur folksjälen eller är en gåva från godhjärtade politiker kommer vi att försumma dess verkliga källa: Den kollektiva styrkan i våra egna organisationer.
—Per-Anders Svärd, ledare i Arbetaren.