Problemet är att Sahlin själv aldrig pratat om klass och att ingen annan i socialdemokratin heller pratade vare sig om klass eller till arbetarklassen. Den socialdemokratiska politik hon själv var med att genomföra på 1990-talet och 2000-talet (hon var verkligen inte ensam!) var en effektiv klasspolitik riktad mot just de arbetarkvinnor som likt min mamma trodde på Mona för att hon såg ut som dem, lät som dem och sade sig företräda dem.
Men den nyliberala omläggning hon och den dåtida socialdemokratiska partiledningen med Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Eric Åsbrink genomförde drabbade arbetarklassen, kvinnorna och invandrarna i förorten stenhårt.
Hbtq-folket fick avgörande mänskliga rättigheter under samma period, men det samhällsklimat som det nyliberala systemskiftet innebär, förskjuter samtidigt så stora delar av arbetarklassen och småborgerskapet i direkt högernationalistisk riktning att även dessa vunna friheter måste anses hotade på sikt.
Den socialdemokrati Mona Sahlin representerar starkare än någon annan brydde sig aldrig om arbetarklassen. Vill man värna en liberal demokrati visade sig det vara det farligaste som finns. Det var en mycket dålig antirasistisk strategi att släppa på klasskillnaderna…
Mona Sahlin nämner inte de våldsamt växande ekonomiska klyftorna i vårt land med ett enda ord. Det är häpnadsväckande. I stället är det som en skiva som hakat upp sig. Partier måste förnyas, förnyas, förnyas. Hon älskar småföretagare. Hon älskar Carl Bildt. Hon gick med i Palme. Hon värnade hbtq. Hon är för förnyelse…
I sitt sista tal som partiledare, hennes allra bästa enligt henne själv öser hon galla över dem som brinner för jämlikhet. Det har gått för långt menar hon, tappat all sans. Men analysen Sahlin byggde sin förnyaragenda på var hämtad från Svenskt Näringsliv och placerad i talet av PR-byrån Prime som fått 5 miljoner för att styra Sveriges socialdemokratiska arbetarparti högerut. Grunden för hennes “bästa tal” där hon kunde tala från hjärtat var alltså införskaffat av lobbyister från näringslivet.
Det hon framförde var till stora delar Fredrik Reinfeldts berättelse om en socialdemokrati som tappat arbetarna och nu bara hade stöd av sjukpensionärer och arbetslösa.
—Daniel Suhonen recenserar Mona Sahlins bok “Makt – Lös” i tidningen Arbetet.