Vi måste tala om den svenska fredsplikten! Sällan, om någonsin, har så många haft så många anledningar att strejka som i dagens Sverige. Ändå registrerades förra året NOLL strejkdagar i Sverige. Minns att Sverige en gång i tiden var det land där det strejkades mest, nu är vi ett land där det strejkas minst.
Lönedumpning, förslumning av arbetsmarknaden, flytt av produktion till låglöneländer, ytterligare inskränkningar av strejkrätten, urholkandet av LAS, nedmontering och privatisering av välfärden, uselt pensionssystem etc. Se där några frågor som arbetare och vanligt folk redan nu skulle kunna gå ut i politisk strejk emot. För att sen inte tala om alla försämringar som händer på specifika arbetsplatser.
Den svenska fredsplikten, som säger att arbetsfred råder när avtal är slutet mellan fack och arbetsköpare, är i Sverige så utvidgad till det extrema att vi inte ens får säga upp oss i grupp. Under mina år som sjuksköterska i Finland användes den kollektiva uppsägningsmetoden av mitt dåvarande fackförbund Tehy, vilket gav bra resultat. Men till och med den dörren är stängd för arbetare i Sverige. I alla fall om man vill röra sig inom lagens ramar.
Gruvarbetarna i Malmfälten gick inte den lagliga vägen, men det är väl ingen som vågar påstå att den strejken inte var nödvändig. Både LAS och MBL kom ur den striden. Givetvis är den lagliga vägen att föredra om det går, men om det inte går så får man vidga vyerna och testa sina vingar. Ändamålen helgar medlen. Svenskt Näringsliv och svensk borgarklass skyr sannerligen inga medel.
Jag säger som August Strindberg: “När blir revolutionen laglig? När den lyckas.” Så låt oss diskutera fredsplikten med våra arbetskamrater, en fredsplikt som i min mening passiviserar oss å det grövsta. Mindre fredsplikt till arbetarna! Mer fredsplikt till Nato-vurmarna!
—Oskar Wigren, sjuksköterska, insändare i Västerbottens Folkblad.