Nyligen twittrade SD:s försvarspolitiker Per Söderlund att “nu är en tid att som ett enat folk sluta upp bakom Försvarsmakten.” Och lade till med adress medierna – “tänk på det innan ni skriver nedlåtande om Försvarsmakten ”. Snacka om att ha blivit bönhörd! Medierna har både lydigt och tjänstvilligt blivit militärmaktens megafoner. Ve den som med en andeviskning ber om lite nyanser!..
Likväl hade jag inbillat mig att mediernas oberoende granskningsuppgift också gällde i säkerhetspolitiskt känsliga lägen. DN har ju fört fram principen att man ska ge motpartens bästa argument plats. SVT har under Donald Trumps lögner om valfusk låtit konspirationsteoretiker få tala ut i bland annat programmet Agenda med hänvisning till opartiskheten.
Trodde därför, måhända naivt, att uttalanden från både öst och väst skulle synas under kritisk lupp. Fått för mig att oberoende nyhetsförmedling inte ska agera plattform där enskilt intresse ensidigt får förmedla sitt budskap. Men nu är motparten Ryssland, som per definition i alla lägen ljuger, hotar och bedriver propaganda. Allt som kommer från öster körs genom ett enögt västmilitäriskt filtreringssystem eftersom vi ju vet var vi hör hemma…
Med mediernas hjälp eldas rysskräcken på. Militärmakten myser och vädrar mer pengar. Medierna trappar upp språkbruket till krigsläge, vilket lyfter klickandet. Varför nyansera något som tycks bli en bra affär för alla inblandade?..
DN:s Wolodarski spär på med nya analyser där han beskriver Ryssland som “världens största land”. Den infama formuleringen avser Rysslands geografiska yta. Kanada skulle därmed vara den andra stormakten. Inget om att Ryssland ligger på sämre än tionde plats i världens BNP-ranking. Eller att Rysslands militära budget är en tolftedel av USA:s, enligt SIPRI:s beräkning för 2020.
Stenhård kritik mot Ryssland är i högsta grad giltig. Det är inte det saken gäller. Det handlar i stället om den totala avsaknaden av kritik mot USA i kombination med naiv tilltro till svensk militär, försvarspolitiker, experter och NATO. Obalansen blir närmast manipulerande.
—Jan Scherman, kulturartikel i Aftonbladet.