Jag har träffat kungen. Ja, det är sant. Han böjde sig ner mot mig, tittade mig i ögonen och frågade om jag hade läst Tegnér.
Nu undrar ni säkert hur detta gått till. Det är ju coronapandemi och man träffar inte så många människor överhuvudtaget. Allra minst kungen. Förklaringen är enkel. Jag har mött kungen, men året var 1968 och det var inte ens den nuvarande kungen utan den förra, Gustav VI Adolf. Han invigde det nya biblioteket i Falun och jag stod där och tittade tillsammans med en massa andra barn. Då gick han fram till just mig.
Jag minns ögonblicket väldigt tydligt, men inte vad jag svarade eller ens om jag svarade något alls. I efterhand har jag också funderat på om kungen syftade på skalden Esias Tegnér eller tonsättaren Alice Tegnér som skrev barnvisan Bä, bä, vita lamm…
Men jag minns också en annan sak: Att jag redan på mellanstadiet ifrågasatte monarkin. Jag vill inte påstå att frågan var jätteviktig för mig, men jag tyckte att statschefer borde vara demokratiskt valda. Senare i livet blev jag mer uttalad republikan…
Fortfarande har de flesta i Sverige förtroende för kungen, även om det har sjunkit. Samtidigt finns nykonservativa strömningar som vill använda kungahuset för att skapa politiska fördelar. En sådan är SD:s riksdagsledamot Jonas Andersson. Liksom många andra i SD kräver han att det ska bli svårare att bli svensk medborgare. Att han tycker det får knappast någon att höja på ögonbrynen.
Det som däremot fick mig att studsa till var de krav som han anser ska vara uppfyllda få att bli medborgare. Utöver att klara språktest i svenska ska man också vara tvungen att avge en lojalitetsförklaring som ska “hänvisa till vårt kungahus”. Ja, så står det i riksdagsmotionen.
En sak är säker. Om jag hade invandrat till Sverige och om Jonas Andersson haft inflytande skulle jag aldrig ha blivit svensk medborgare. Medborgare ska vara skyldiga att följa lagar och betala skatt, men inte avkrävas lojalitet. Allra minst till kungahuset.
—Mats Wingborg, krönika i Elektrikern.