Järnvägens sorgliga tillstånd – här Malmbanan – är det dock ingen som tvivlar på.
De senaste åren har jag flera gånger besökt norra Sverige; förundrats över en vacker kyrka, lyssnat till guiders berättelser om världens modernaste gruva, studerat samernas historia på museet i Jokkmokk, färdats med Inlandsbanan och tagit till mig rallarnas historia och jag har både sett och läst om hur naturen omformats av vårt behov av vattenkraft och skog…
I Bolivia innebar de rikliga fyndigheterna av silver och tenn misär. I Sverige bidrog järnet och skogarna till att bygga ett folkhem.
Nu ska alltså kyrkan flyttas. Gud får bereda plats för den alltmer omfattande gruvan och en hängvägg som hotar att rasa. På samma sätt får jakten på mineraler ständigt företräde när urfolkens rättigheter eller betydelsen av levande skogar ställs mot varandra…
I Skellefteå dog hoppet med Northvolts konkurs…
Det som fanns var ett gäng industriella lycksökare som samlade ihop en massa miljarder, som man trodde skulle leda till ännu fler miljarder genom att hålla bilindustrin vid liv ytterligare några år.
Den verkliga kunskapen om att tillverka batterier i stor skala fanns fortfarande i Kina och någon säker råvarutillgång existerade aldrig…
Med ett stänk av sorg i hjärtat konstaterar jag att det finns mycket lite av intresse för sammanhangen, historien, resonemang om vad som egentligen är utveckling och vem som avgör det.
Jag menar att det är nödvändigt. Om vi inte känner till vår historia, kan vi inte förstå det som äger rum nu och därmed förmår vi inte heller skapa en framtid för vår vackra jord som är till för alla och då inkluderar jag även skogar, sjöar och hav och allt som lever där.
-Stefan Strömberg, ledare i Syre