Många utsatta människor, oftast från andra länder än Sverige, exploateras hårt i städbranschen av skrupelfria företag. Det stannar heller inte bara där: Sverige, liksom de flesta rika länder, är på väg att definieras av den växande grupp utsatta och dåligt avlönade människor som utnyttjas i olika servicebranscher och även till exempel i byggbranschen. Detta vet vi egentligen alla. Men vi förtränger det.
Varje dag går vi förbi byggen eller nyss färdiga hus där arbetare, utan kollektivavtal och ofta med bristande skyddsutrustning från andra sidan Östersjön, anlitats. Vi vet det. Vi går på restauranger där kökspersonal sliter för usla löner och utan trygghet med arbetsgivare som lurat hit människor från fattiga länder under falska förespeglingar. Matbud kör hem middagar till medelklassen för nästan ingenting i lön.
Jag ser taxibilar där jag vet att chaufförerna ofta tvingas jobba tolv timmar om dagen och mår dåligt för att de knappt hinner träffa sina familjer. Reklamutdelare drar sina kärror i natten och hälsar på bruten svenska.
Under min livstid har Sverige blivit ett land som inte bara drivit högerut i politiken utan också blivit ett mer bottenlöst klassamhälle, ofta med etniska förtecken.
För några år sedan kom journalisten Elinor Torp med den skrämmande reportageboken “Vi, skuggorna – ett Sverige du inte känner till”, om det skuggsamhälle som uppstått särskilt de senaste tio, femton åren. På byggen, restauranger, i stödbranschen arbetar utsatta människor som utgör den nedersta delen av arbetarklassen…
Historien om den papperslösa städerskan som greps i statsministerns villa – på något sätt är det en klassisk melodram, där samhällets högsta nivå snuddar vid dess lägsta. Magdalena och skuggsamhället kunde berättelsen heta.
—Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten.