När jag tittar på valresultatet för kommuner i mitt hemlandskap Dalarna – så som Avesta, Hedemora, Säter, Ludvika och Borlänge – så går SD kraftigt fram. Inte alltid på Socialdemokraternas bekostnad, men på det rödgröna blockets.
Det är de här orterna Magdalena Andersson borde ha åkt till så ofta som bara möjligt under året – med industrihjälm på – och mött väljarnas oro om lågkonjunkturen, lovat att bråka med Bryssel för att förändra prissättningen på el och presenterat en plan för likvärdig sjukvård och skola i hela landet…
Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i desperation valde att göra intellektuellt mord på sig själva när de förvrängde diskussionerna om den europeiska energikrisen och inflationen bäddade för SD:s uppgång – och deras egna stora väljartapp. Borgerligheten sålde ut sig själv – och lär fortsätta med det – för att inte ännu en gång falla på målsnöret. Genom detta lyckades de torpedera avgörande delar av valrörelsen.
Det är möjligt att vänstersidans taktik att spela oavgjort i debatterna om invandring och straffrätt fungerade relativt väl, men sedan saknades en växel till att lägga in i frågor om välfärd och ekonomisk trygghet.
Fler slutsatser lär dras när röken väl lagt sig och alla siffror samlats in, men det är redan uppenbart att det senaste decenniets stora rundgång i den politiska diskussionen kvarstår: Missnöjesflödet till Sverigedemokraterna stoppades inte. Socialdemokraternas framgångar bland urbana mittenväljare räckte inte när läckaget från de rödgröna fortsatte utanför storstäderna.
Socialdemokraterna gjorde inte en dålig valrörelse sett till det egna resultatet. Men som block räckte inte de rödgröna fram. Magdalena Andersson har så starkt förtroende bland väljarna att hon nästan rodde det i land själv utan verkligt offensiv politik att förmedla. Tänk om hon också hade haft det.
—Kalle Sundin, debattartikel i Expressen.