Med facit i hand vet vi att det inte fungerade att försöka förhålla sig neutral och samtidigt föreslå en ny folkomröstning. Men frågan är om någon annan väg hade fungerat bättre, när man väl satt fast i denna omöjliga rävsax. Hade Labour helhjärtat tagit ställning för eller emot Brexit hade partiet sannolikt splittrats och på kuppen hade man definitivt skrämt bort ena halvan av sin väljarkår. Vilket i princip var det som skedde även nu.
I realiteten uppfattade de flesta väljarna Labourpartiets position som ett försök att stoppa Brexit. Boris Johnson blev kandidaten för leavers och Jeremy Corbyn blev kandidaten för remainers, även om han insisterade på att han var “neutral”. Resultatet är att Labour förlorade i många gamla industrisamhällen. Att man förlorade traditionella vänsterfästen i periferin som röstat för Brexit. Att arbetarklassväljare som aldrig lagt sin röst på de konservativa nu tog steget till höger, för att till slut få Brexit överstökat.
Den tragiska ironin är att Corbyn själv varit EU-kritiker i hela sitt politiska liv och att han hade stöd av högersocialdemokrater i rostbältet för den linjen. Kompromissen med den urbana medelklassen blev hans fall i denna fråga. Johnson å andra sidan rensade brutalt ut den interna konflikten och flyttade den utanför partiet. Han gjorde partiet till ett Brexitparti och lyfte fram den enda fråga där överklassens Tories framstod som folkliga. Han vann.
Vi som hade hoppats på att ett stenhårt fokus på välfärdsfrågor, ekonomisk jämlikhet och klasskonflikt kunde forma om dagordningen och sätta kulturkriget i baksätet måste nu tänka om. Det räcker inte. Vi måste hitta sätt att bygga starka identiteter kring våra politiska projekt. Vi måste formulera gemenskaper, tillhörigheter och en solidaritet som är effektiv utan att vara exkluderande. Vi måste göra det innan det är för sent.
-Enna Gerin, Aftonbladet Kultur