För 50 år sedan, tidigt på morgonen den 11 september 1973 intog chilenska arméenheter radio- och TV-stationer och myndighetsbyggnader. Vid middagstid omringade elitstyrkor presidentpalatset… Tidig eftermiddag stormade trupper palatset och Allende dödades antingen i en skottväxling eller begick självmord med ett automatgevär han fått i gåva från Fidel Castro – olika versioner cirkulerar fortfarande…
Militären slog det avgörande slaget, men kuppen uppstod inte ur intet, och generalerna hade inte kunnat genomföra den om de inte haft starka uppbackare inom och utanför landet. 11 september stormades presidentpalatset, men när började kuppen egentligen?
“Destabiliseringen” av Allenderegeringen inleddes i själva verket redan innan den tillträtt. USA:s utrikesdepartement pressade parlamentet för att inte utse honom, i strid mot vedertagen tradition, och CIA hjälpte till att organisera mordet på den lojale arméchefen Rene Schneider 1970.
När väl vänsteralliansen kommit till makten och börjat förverkliga sitt program blev huvudstrategin att “få ekonomin att skrika”, med en berömd formulering av den amerikanska utrikesministern Kissinger i ett så småningom offentliggjort dokument.
USA släppte kopparreserver på världsmarknaden för att dumpa priset på Chiles främsta export, och såg till att Världsbanken och Amerikanska Utvecklingsbanken ströp alla krediter till en bråkdel av tidigare nivå.
CIA kanaliserade miljontals dollar till oppositionsgrupper… CIA samarbetade i spridningen av propaganda – varav mycket helt fabricerade nyheter – med Chiles största dagstidning, El Mercurio. Åkerierna paralyserade transporter, och strategiskt placerade tekniker i de nationaliserade koppargruvorna saboterade produktionen.
När den ekonomiska situationen med varubrist och inflation blivit tillräckligt akut organiserades demonstrationer från medel- och överklassen, väpnade grupper genomförde attentat, som exempelvis sprängningar av kraftledningar och högeroppositionen i parlamentet anklagade Allende för att bryta mot konstitutionen.
Utan den stämning av kris som byggts upp i landet hade militärens maktövertagande varit omöjligt. Man kan jämföra med hur vänsterregeringar attackerats under senare årtionden. Precis som USA insåg att öppna invasioner skapade en stark motreaktion, har med tiden militärjuntor kommit att ses som oacceptabla av en stor befolkningsmajoritet. Sedan dess har destabilisering och kupper blivit mer subtila och mindre uppenbara, med en fasad av legalitet…
Den stora grannen i norr håller alltjämt en tung hand över Latinamerika, även om den blivit mindre synlig.
—Jon Weman, analys i Arbetaren.