Politiska idéfabriker har konstruerat marknadsliberalismen och idéer som har fått konsekvenser
Förvisa nyliberalismens irrläror till historiens soptipp!
Den ekonomiska liberalismen i sin mest vulgära form idealiserar en nattväktarstat som endast tar ansvar för ett rättsväsende där polis och militär upprätthåller ordningen, där det i övrigt är var och ens uppgift att försöka överleva.
Men vid kriser ropar nyliberalerna högt efter ekonomiska bidrag, samhällsansvar och ordning och reda. Det blir tydligt att marknadsliberalismen behöver staten även som förespråkare och administratör.
Vid kriser ska plötsligt staten ta ansvar för banker och storföretags ekonomi istället för ägarna. Arbetsmarknadens regler förpassas till papperskorgen. Skattemedel ska villkorslöst ställas till förfogande så att inte vinster och bonusar blir lidande och nu råder total tystnad om ett statligt spräckt budgettak.
Vid finansiell härdsmälta är det panik och bankernas situation förväntas skapa blocköverskridande enighet.
Under finanskrisen 2008 räddade dåvarande Alliansregeringen bankernas och storbolagens vinster med konsekvensen att välfärden urholkades. I kölvattnet lanserade statsminister Fredrik Reinfeldt en omdefinierad avskalad version som Moderaterna kallade “välfärdens kärna”.
Det är kriser som synliggör civilisationens tunna fernissa. Men kriser ger även förändringspotential och därmed en chans att lyfta övergripande samhällsvisioner.
Sjukdomar som kan härledas till undermålig arbetsmiljö och usla socioekonomiska villkor. De som offrat sin hälsa för att bygga landet och välfärden prioriteras bort av förtvivlade läkare och gråtande sjuksköterskor som trots att de belagts med munkavle ändå väljer att berätta, om än anonymt.
Marknadsliberalismen är en uppvisning i arrogans utan motstycke som tillåter att distributionssystemen för mediciner slås ut och sjukvården reduceras till minsta möjliga nämnare.
Vi applåderar vårdpersonal som slits sönder av hård arbetsbelastning och oanständigt låga löner samtidigt som staten går in med miljonbelopp i privata näringslivet.
Det är kriser som synliggör civilisationens tunna fernissa. Men kriser ger även förändringspotential och därmed en chans att lyfta övergripande samhällsvisioner. Nu är det dags att med gemensamma krafter förvisa nyliberalismens irrläror till historiens soptipp.
—Christina Abrahamsson, debattartikel i Arbetet.