Kapitalismens oförnuft gör sig om och om igen till känna i världen….
En av nyliberalismens favoritföreställningar är att det finns något förnuftigt hos kapitalismen, att marknadslösningarna sist och slutligen alltid leder till någonting gott. Men vi marxister vet att kapitalismen inte är förnuftig. I USA håller infrastrukturen sakta men säkert på att rasa ihop. Bidens satsning, om den nu kommer till stånd, blir, skulle jag tro, inte mer än en droppe i havet.
I detta genomprivatiserade land finns det ingen lönsamhet i att satsa på infrastruktur, så ingen gör det. Och samhället, i form av delstater, regioner och kommuner har inga pengar. Broar rasar, flygplatser förfaller och människor får betala ockerpriser för privatiserat vatten. Motsättningen mellan den privata profitjakten och samhällsintresset är i grunden olöslig under kapitalismen…
Kommer då dessa störningar i produktion och handel leda till kapitalismens kris? Inte nödvändigtvis. I alla fall inte just nu. Den allra mäktigaste delen av kapitalet, spekulationskapitalet, lever sitt eget liv och är oberoende av produktionen. Tror de åtminstone…
Men som Marx framhöll är det arbetet i produktionen som skapar värde, och bara det. Ett värde som inte motsvaras av ett utfört arbete är inget värde, utan en bubbla. Men det här vet sakkunskaperna på nationalbanker och affärsbanker ingenting om. Marx står inte högt i kurs i de kretsarna. Sakkunskapen på bankerna är ibland rena rama önskedrömmarna.
Strax före finanskrisen sades det att det var problemfritt för amerikanska banker att ta stora risker i bolånemarknaden. Men så kom då finanskrisen och bankerna hamnade i knipa och fick hämta stöd från staten. Idag sägs det att det är riskfritt för nationalbankerna att producera pengar utan täckning. Den av alla fruktade inflationen kommer inte att öka, vilket tidigare varit den oundvikliga följden när man låtit sedelpressarna gå. Återigen befinner man sig nog i drömmarnas värld. Vi får se hur det blir.
—Peter Sundborg, inlägg på Clartébloggen.