Klimatet räddas inte av grön investering Ord som tillväxtkritik, nedväxt, downsizing, civilisationskritik har närapå raderats ut ur det politiska språket. Idén om arbetstidsförkortning har plockats bort från varje politisk agenda, trots att mer fritid och mindre arbete nog förblir kungsvägen till ett bättre förhållande mellan människa och biosfär.
Ta de planerade svenska höghastighetstågen. Jag förblir chockad över att de gigantiska ingrepp i naturen som krävs för byggandet av dem inte diskuteras av regeringspartierna och än mindre av oppositionen. Det geografiska rummet ska nu i kapitalistisk anda krympas till tid men det är ju i rummet jorden, växterna och livet finns: Enorma mängder koldioxidtung cement och stål och vindkraftverk krävs för att den urbana medelklassen ska kunna förkorta sina tågresor till kontinenten med några få timmar. Idén att det helt enkelt borde resas mindre är tabu, trots att det antagligen är vad sann klimatkamp kräver…
Det fanns en kort historisk glänta i början av sjuttiotalet när ett lågenergisamhälle plötsligt diskuterades på fullt allvar. De gröna rörelserna hade växt fram, Peps Persson sjöng “Hög standard – vad fan är hög standard”, de tysta vårarna hade anlänt, världskapitalismen gått in i recession och vänteläge. Självaste Romklubben, där storbolag var med och finansierade den berömda MIT-rapporten “Tillväxtens gränser”, lyfte idén om ett radikalt annat samhälle:
“Vi har allt som är fysiskt nödvändigt för att skapa en helt ny form av mänskligt samhälle, ett som skulle byggas för att vara i generationer. Om vi saknar ett sådant mål kommer kortsiktiga överväganden att generera den exponentiella tillväxt som driver världssystemet till jordens gränser och slutligt sammanbrott. Med det målet och den föresatsen skulle vårt släkte nu vara berett att börja en kontrollerad, ordnad övergång från tillväxt till jämvikt över hela jorden.”
Rapporten blev utskälld av tidens nationalekonomer. Men dess förutsägelser och varningar har visat sig vara rätt träffande… På åttiotalet brakade den nyliberala revolutionen loss och gläntan växte igen. Den så kallade ekomodernismen föddes, kodifierad i Brundtlandrapporten som slog fast att marknadsekonomi och tillväxt är nödvändig för att lösa miljöproblemen.
—Göran Greider, kulturartikel i Aftonbladet.