Att samarbeta med Centerpartiet är kanske en idé som känns härlig, men i verkligheten är det inte lika mysigt. Kanske säger det något om hur socialdemokratin ser på sig själv.
Efter valet 2018 stod den socialdemokratiska entusiasmen för ett blocköverskridande samarbete i zenit. Lyssnade man på ledande socialdemokrater där och då var vägen till regeringsmakten enkel.
Visst hade man bråkat på Annie Lööf och kallat henne nyliberal, men skulle man bara få in henne i ett rum med Stefan Löfven skulle hon inse hur vilseledd hon var. I mötet med Partiet – ja själva Rörelsen – skulle förtrollningen brytas och Centerpartiet skulle inse hur fel det var med tokliberalism och klockartro till marknaden.
I stället mötte Socialdemokraterna ett parti som inget hellre ville än att behandla Sverige som vore det en latinamerikansk krisekonomi på 1980-talet. Avreglera! Privatisera! Konkurrensutsätt! Sänk skatten! Ge det privata fördelar! Aj då.
Hur det gick vet vi. Landets längsta regeringsbildning och till slut 73 punkter för samarbete. Enligt C-källor som TT talade med i julas så anser man att partiet fått igenom politik man inte ens hade kunnat föreställa sig. Andra anser att C har fått större genomslag för sin politik än under regeringen Reinfeldt.
Om några månader börjar valrörelsen på allvar och det är med största sannolikhet Annie Lööf som avgör vem som blir statsminister efter nästa val. Hon har dessutom sagt att hon kan tänka sig att bli minister i en S-ledd regering.
Det börjar alltså bli dags för Socialdemokraterna att fundera på vad Centerpartiet tar med sig till förhandlingsbordet om man hamnar i regeringsbildningssamtal.
Centerpartiet har ju en massa politik och idéer som inte finns med i 73-punktsprogrammet och inte genomförts än.
Blir det inskränkningar av strejkrätten? Politiska diktat för att Försäkringskassan ska tvinga ännu fler sjuka tillbaka i arbete? Ineffektiva subventioner i miljardklassen riktade till småföretag? Nedskärningar i socialförsäkringarna?
—Daniel Swedin, ledare i Arbetet.