Vi har ett samhälle med bra villkor och upplysta välmenande människor. Och vid sidan av det har vi ett samhälle som utnyttjar och faktiskt misshandlar människor. Vi har ett klassamhälle.
Under 30 år gick Eilert From till jobbet med värk, varje dag, år ut och år in. Han var orolig för att ha fått cancer eller någon annan dödlig sjukdom. Men han fick jobba vidare när läkarna inte tog honom på allvar…
Nej, givetvis inte. Det Eilert råkade ut för är sådant som framför allt LO-medlemmar råkar ut för, de skadas, blir sjuka, omkommer i arbetsplatsolyckor.
Den som tror att klassamhället är borta bara för att vi har fått det bättre har fel. Och därför har den som tror att det handlar om enskilda chefer eller läkare också fel. För byter man en mutter i bilen är det fortfarande samma bil.
Se också hur olika vi bor och se vems barn som i slutänden drabbas när vinstdrivna aktiebolagsskolor tillåts att göra sig breda.
Men trots att klassamhället frodas så har mycket blivit bättre. Det vet Eilert. Efter 30 år träffade han av en ren slump en försäkringsombudsman på Seko. Och för att göra en lång historia kort så har han efter det fått ersättning och fått sina skador “godkända”.
Eilert är inte ensam, många har svikits när det blivit utslitna och sjuka av sitt arbete. Vem, eller vad, som svikit dem är värt att fundera över…
Vi har ett antal bra lagar till skydd och det finns bra skrivningar i olika kollektivavtal. Dessutom finns det ett antal bra chefer och bra arbetsplatser. Men ändå består klassamhället och skillnaderna i samhället ökar. För att ändra på det måste vi rikta blicken uppåt mot makten och mot de som har makten. Inte åt sidan, inte nedåt. Det är inte dina grannar eller arbetskamrater med annan hudfärg som bär ansvaret för orättvisorna.
Många vill få oss att tro det, få oss att tro att det blir bättre om vi sparkar nedåt och inte uppåt.
—Mats Andersson, ledare i Sekotidningen.