I dag (22 januari) träder den i kraft, FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. En dag att minnas. Men i Sverige är det tyst – en skammens tystnad.
Sverige var länge pådrivande för att skapa ett förbud mot att använda kärnvapen. Konventionen antogs i FN 2017 av 122 stater, däribland Sverige. ICAN, ett nätverk av organisationer i 101 länder, som stått bakom kampanjen för ett förbud, fick Nobels fredspris 2017.
Nu har 51 länder ratificerat konventionen om förbud mot utveckling, förvaring och användning av kärnvapen. Den blir en del av folkrätten.
Det verkade ganska givet att Sverige också skulle ratificera, utrikesminister Margot Wallström (S) drev på men stoppades av försvarsminister Peter Hultqvists (S) och militärledningens motstånd. De borgerliga partierna gick också emot. En konvention skulle underminera deras Natoengagemang – i Natomedlemskapet ingår ju användning av kärnvapen.
Så där står vi nu. En majoritet av svenskarna vill ha ett förbud, 1600 parlamentariker över hela världen stödjer det (i Sverige över 30), hundratals städer har anslutit sig (i Sverige bara Göteborg).
Motståndet utgörs av de nio kärnvapenstaterna och de 32 som tagit skydd under kärnvapenparaplyet. Stormakterna moderniserar och förfinar, nedrustningsavtalen ha löpt ut. Ett sista, Nya Start, kan kanske förnyas i vår mellan det nya USA och Ryssland. Avtalet som ska förhindra spridning av kärnvapen (NPT) från 1968 riskerar att försvagas.
Alla vet att ett krig med kärnvapen skulle utplåna en del av mänskligheten. Genom avsiktlig användning eller bara av en slump.
Ett varnande exempel är hur den sovjetiske överstelöjtnanten Stanislav Petrov 1983 avvärjde en katastrof. Larmet gick mitt i natten: kärnvapenmissiler var på väg från USA. Han hade 15 minuter på sig. Men dataexperten Petrov bedömde larmet som ett misstag. Han rapporterade inte uppåt, världen räddades (se DN-reportage 12/1).
Främst Ryssland och Trumps USA har agerat nonchalant om hoten. Anhängare till Nato rycker på axlarna inför organisationens princip att kunna slå till först.
Mot denna cynism har 56 tidigare politiska ledare från 20 Natostater enats om en appell för ett FN-förbud. Dit hör förra generalsekreterarna i Nato Javier Solana och Willy Claes, Tysklands Joshka Fischer, Polens Aleksander Kwasniewski, Norges Thorbjörn Jagland och liberalernas förre EU-ledare Guy Verhofstadt. FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon ansluter sig liksom påven Fransiscus. Kärnvapen tjänar inget legitimt militärt eller strategiskt syfte, vi får inte sömngångaraktigt gå in i en ännu större kris än den vi nu upplever, skriver de.
I Sverige har några av de främsta säkerhetskännarna argumenterat för ett förbud. Det gäller att stigmatisera kärnvapnen som Hans Blix (liberal) har sagt.
Men inte påverkas Ryssland och Kina av ett sånt här förbud – och påverkas Nato, så försvagas demokratierna, resonerar förnumstiga svenskar. Så kan det se ut i dag men här gäller det långsiktig attitydförändring.
Kärnvapen är varken en styrka eller ett paraply. Bara ett hot mot överlevnad och miljö.
—Olof Kleberg, tidigare chefredaktör för VK, opinionsartikel i Västerbottens-Kuriren.