Det står nu klart att Vänsterpartiet har inflytande över politikens inriktning, trots att motsatsen påstås i Januariöverenskommelsen…
Regeringen har inte säkrat ett majoritetsstöd i riksdagen, och det bör få konsekvenser för den förda politiken. Redan har V, M och KD lyckats få igenom ett krav på lägre EU-avgift inför kommande förhandlingar i Bryssel.
Detta är inte det enda problemet med januariöverenskommelsen. På ett politiskt plan är dokumentet ett fruset ögonblick från januari 2019. Vad sker om förutsättningarna förändras? Hur gör man när en av punkterna visar sig mindre genomtänkt?
Trots att regeringen helst använder ordet “avtal” om det man kommit överens om, så finns inte den klausul som brukar finnas just i avtal – en ordning för hur man omförhandlar avtalet och för vad som händer om en paragraf inte genomförs…
Inget talar för att januaripartierna skulle ha ändrat sig om Arbetsförmedlingen om inte misstroendehotet hade uttalats. Just frågan om Arbetsförmedlingen är viktig. Det handlar om integration på arbetsmarknaden och myndigheten är central för detta, låt vara att den inte anses fungera väl. Den förändring som skulle göras enligt januariöverenskommelsen var att den inte längre skulle vara utförare utan fristående aktörer skulle ta över uppgifterna inom ramen för valfrihetslagstiftningen (LOV).
Detta är den viktigaste beståndsdelen i punkt 18, den som handlar om Arbetsförmedlingen. När januaripartierna nu backar så gäller det inte någon detalj utan själva kärnan i omgörningen av myndigheten. För övrigt avviker punkt 18 genom sin detaljeringsgrad. Flera andra delar i januariöverenskommelsen är mer övergripande i sina formuleringar, exempelvis genom att det står att en utredning först ska tillsättas.
När Vänsterpartiet bestämde sig för att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare ställde Jonas Sjöstedt ett ultimatum: “Vi är vågmästare. Rör inte arbetsrätten och inför inte marknadshyror, för då smäller det!”
-Tobias Wikström, ledare i Dagens Industri