Nästan ingenting finns kvar av min uppväxt. Centrum är rivet. Wennbergs sameslöjd (Nej, vi är inte släkt, alla har alltid frågat.) där jag sommarjobbade finns inte kvar, butiken ligger nu i nya Kiruna centrum.
Stadshuset jag dansade och höll tal i på studentbalen och där mina släktingar satt på möten under den stora gruvstrejken har för länge sedan rivits…
Det enda rimliga förhållningssättet, oavsett om det är Kiruna eller Stockholm är att en stad förändras. Man kan sörja det. Man kan protestera, men framåtrörelse är stadens kärna. Eller egentligen kärnan i hela vår existens.
Kyrkan jag döptes, konfirmerades och tog studenten i flyttas den här veckan.
Otroligt! Spännande!
Tycker många.
Jag skickar meddelande till min barndomsvän och frågar om hon är där. Ta gärna ett foto i så fall, skriver jag. ”Jag är totalt ointresserad, kollar svt istället” svarar hon. Ingen är mer Kiruna än hon.
Kiruna. Denna märkliga plats jag växte upp på men som aldrig riktigt passade. Denna isolerade lilla plats, med mörkaste mörker under vintern och ljusaste ljus under sommaren…
Alla storheter som konstruerade staden. Albert Engströms teckningar i trapphuset på biblioteket som rivits. Gatorna placerade för att inte ge fjällvindarna möjlighet att ta fart. Altartavlan av prins Eugen. Den samiska kulturen. Leastadianismen…
Flytten av kyrkan känns som en sorts slutpunkt. Jag har bara sett nya Kiruna i filmklipp och på foton, och den nya staden lämnar mycket i övrigt att önska estetiskt. Tyvärr.
Det finns inte längre ett hem att återvända till. Men det är en märklig känsla att det snart inte ens längre finns en stad att återvända till. Inget centrum med välbekanta gator. Inte hus att känna igen och återkalla minnen kring.
-Jenny Wennberg, ledare i Dala-Demokraten
Läs mer https://www.dalademokraten.se/2025-08-21/jag-ser-min-barndom-begravas/