Jag är en heltidsarbetande undersköterska på ett boende. Jag har jobbat inom vården sedan jag var 18 år. En 42-årig ensamstående kvinna med två flickor. En av alla de kvinnor som inte har en lön jag kan leva på.
Jag har haft ont i magen när den 15:e närmat sig varje månad för jag visste att de då skickade ut hyresavierna. Jag har suttit och räknat ner dagar och timmar tills jag skulle få barnbidrag och lön, för då visste jag att jag kunde pusta ut lite.
Men i slutet av månaden när allt var betalt började en annan stress, nämligen frågan om det som fanns kvar skulle klara mig och två flickor en månad framåt.
Jag är en av de kvinnor som valt – eller tvingats – säga upp min hyreslägenhet efter hyreshöjningar på över 10 procent på två år. Och det var inte enbart hyran. Elen höjdes och all mat blev kraftigt dyrare samtidigt som lönerna inte höjdes i samma takt som prisutvecklingen.
Innan jag lämnade min lägenhet hade jag en månadshyra på 15 000 kronor, och en månadsinkomst på 23 000. Sedan tillkommer vatten, el, försäkring och fackavgift. Då förstår ni att jag var uppe och toppade runt 18 000 innan allt var betalt.
Alltså fick jag se hela min lön, allt jag slitit för i en månad ätas upp i nästan samma stund den kom in. Och sedan maten. Vi sparade, räknade varje krona, delade upp på 30 dagar och räknade ut hur mycket vi kunde spendera varje dag…
Det var när jag tog det tredje jobbet och jagade ännu fler timmar som min mamma reagerade och sa: ”Nu räcker det, hur mycket ska du behöva kämpa för denna lägenhet, du mår ju dåligt. Flytta hem igen, spara pengarna och må bättre i stället.” Och det var då jag tog beslutet. Jag orkade inte ha pressen på mig att jaga jobb, uppdrag, och kronor.
Jag skäms över att jag behöver flytta hem igen, men jag hade tur. Jag har en mamma som hjälpte mig och som jag kunde flytta hem till, alla har det inte. Många behöver ta lån efter lån för att kunna klara utgifterna för sin familj.
-Laila Khalidy, undersköterska, debattartikel i Kommunalarbetaren