Den ekonomiska krisen i slutet av 00-talet var regeringen Reinfeldts lösning att sänka skatterna för att få ekonomin i rullning. Högerns resonemang lyder att när skatten sänks ökar handeln, och ökar handeln ökar produktionen, och ökar produktionen ökar arbetstillfällena. Samtidigt försämrades arbetsrätten. Hellre en lön som knappt går att leva på, än inget jobb alls. Så löd “arbetslinjen” som den moderatledda regeringen presenterade.
Näringsministern på den tiden, Maud Olofsson (C), menade att “hungriga vargar jagar bäst” när Sverige hade rekordhög arbetslöshet och skyddsnäten demonterades. Detta är högerns svar när kris råder, och det skapar en helt enorm ojämlikhet. De som redan är på botten av pyramiden får det sämre, och de allra rikaste får det bättre…
Det är de som har yrken inom välfärden, som redan innan krisen var lågt betalda och oerhört slitsamma, och som nu börjar får slut på skyddsmaterial. Det är de som inte har möjlighet att jobba hemifrån. Det är de i storstan som inte har bil och måste trängas på bussar och i tunnelbana. Det är de pensionärer som inte har råd med tjänster som utkörning av mat och måste ta sig till affären för förnödenheter trots rekommendation att stanna hemma…
Ändå pratas det fortfarande förhållandevis lite om klass. Kanske är det ett arv från slutet av 00-talet, då det var fult att prata om klass, då folk som var fattiga sågs på som lata och alla ansågs kunna bli miljardärer så länge de kämpade hårt nog. Men klassfrågan kommer att krypa in i samhället under denna kris oavsett om vi väljer att prata om klass eller inte. Jag är trött på att det inte pratas om klass…
—Kata Nilsson, ledare Piteå-Tidningen.