“Arbetsgivarna har förstått att i kampen för sina intressen måste de djärvt, uthålligt och provokativt trycka mot lagars och avtals gränser, ute på arbetsplatserna. Så får man gränserna förflyttade. Men när det inte finns så mycket mer att ta genom ‘ökad flexibilitet’ och facken snart inte har mer sådant att sälja, vad blir nästa etapp i denna klasskamp? Observera att jag snackar inte om onda chefer här utan om profitkrav. Det blir att gå direkt på lönerna. Den processen pågår redan på arbetsplatserna.”
—Citat ur inlägget 2010-talets klasskampsvåg: Sänkta löner? 21 nov 2012.
Vad har hänt sen jag skrev detta är att flexibilitetskampen ändå har fortsatt, framför allt genom försämrade scheman med kortare framförhållning samt hyvling, som verkligen blev 2010-talets melodi och som både minskar arbetarnas inkomster och gör dem mer flexibla, dvs fasta anställningar blir mer lika timanställningar. Om hyvling i nya Hopsnackat.
När det gäller lönerna mer direkt så gjordes en del försök med “krisavtal” (som iofs också är en form av hyvling) men framför allt en stark press från arbetsgivarna för lägre ingångslöner, ofta med argumentet att det skulle ge fler jobb till unga, nyanlända osv. Viktiga men nedtystade segrar för arbetsgivarna är att flera fackförbund i avtalsrörelserna 2017 och 2020 accepterade att ingångslöner/lägstalöner hölls tillbaka, d.v.s. höjdes mindre än de utgående lönerna. Och det kallades låglönesatsningar! Låglönesatsning – tomma ord.
Nu pågår 2020-talet, och den stora lönesänkningen nu är den som åstadkoms genom inflation. När det vi konsumerar/behöver kostar mer i förhållande till våra löner, så är det samma sak som en lönesänkning. Men beror inte prishöjningar på andra orsaker – krig, energikostnader med mera? Jo, absolut! Och det är i skyddet av detta, som många företag, inte minst handeln, passar på att höja sina priser långt MER än motiverat.
Att utnyttja kriser på detta sätt i klasskampen är inget nytt. Ta nedskärningarna på 1990-talet, som var en avgörande vändpunkt när det gäller underbemanning och osäkra anställningar. Dessa nedskärningar gjordes i skydd av en kris som fanns på riktigt och gjorde att många företag hade svårigheter och det blev en hel del konkurser. Företag som inte alls var illa ute kunde då skrämma sina anställda och facket genom att säga “Vi måste tyvärr göra de här nedskärningarna – det är såna tider”. Både i den privata och den offentliga sektorn vande sig anställda vid att betraktas som kostnader istället för “dom som gör jobbet”
Och nu pågår lönesänkning. Vi bjuder på höjda vinster och absurt höga inkomster till näringslivstoppar – på bekostnad av dom som gör jobbet.
—Frances Tuuloskorpi, inlägg på francesblogg.
Se även:
- Om hyvling i nya Hopsnackat – francesblogg, 12 februari 2023