Så länge jag kan minnas har det kommande valet framställts som det viktigaste någonsin…
Ja, ofta har det hetat att en röst på till exempel Fi skulle vara “bortkastad” och därmed en röst på högern eller tvärtom. Jag har alltid tyckt att det där är löjligt. Visst, teoretiskt kan varje val vara det viktigaste valet någonsin, varje nytt val skulle kunna bli snäppet viktigare än det innan, men så fungerar det förstås inte i praktiken…
Så jag har alltid struntat i statsministerkampen och röstat på partiet som jag trott mest på, inte sällan partier som inte kommit in i riksdagen. Hellre rösta på något nytt, som står upp för något, än mer av det gamla vanliga…
Nej, det som gör att jag för första gången kommer rösta mot istället för för något är att jag inte ser något hopp om en bättre framtid inom överskådlig tid. Nu handlar det om att bromsa den utveckling där partierna tävlar i hårdare tag, övervakning, främlingsfientlighet och klimatförsämringar. Det handlar om att försöka upprätthålla något slags minimum av anständighet och medmänsklighet. Vi behöver inte gå till 30-talet för att se hur fort det kan gå annars, det räcker att titta på länder som Polen, Ungern och Turkiet i nutid…
Jag kommer aldrig, som andra, säga att en röst på de små partierna är bortkastad. Alla partier måste börja någonstans och det finns fler spärrar än fyraprocentspärren. Det finns spärrar för att få valsedlar tryckta och distribuerade, för ekonomiskt stöd, för att komma med i mätningar. Och de mer diffusa, för att alls komma med i debatten och den mediala bevakningen. Att ha en tro på framtiden och hjälpa det parti som står en närmast att nå över dom gränserna är aldrig fel och jag har full respekt för dem som även i år röstar på Feministiskt initiativ, Piratpartiet, Basinkomstpartiet, Partiet Vändpunkt eller Klimatalliansen. Jag har röstat på några av dom tidigare.
Men i riksdagsvalet kommer jag med sorg för första gången rösta ett visionslöst Nej istället för Ja till något jag tror på och vill stödja. Nej till den framväxande fascismen, nej till en nationalkonservativ regering, nej till en brunblå röra. Jag gör det utan glädje, men nu måste vi sätta stopp för den här skiten innan det är för sent.
—Lennart Fernström, ledare i Syre.