På samma sätt som den höga arbetsersättningen således är en effekt av tilltagande rikedom, är den också orsak till att befolkningen växer. Att klaga över den är att beskärma sig över den nödvändiga effekten av och orsaken till det största allmänna välstånd.
Det förtjänar kanske att det är i det progressiva tillståndet, medan samhället är på väg att tillägna sig snarare än när det redan har tillägnat sig hela den förmögenhet det behöver, som villkoren för den fattiga arbetarklassen, det vill säga folkets majoritet, tycks vara lyckligast och behagligast.
De är hårda under det stationära tillståndet och eländiga under det tillbakagående. Det progressiva tillståndet är i själva verket det glada och vänliga för alla de olika samhällsklasserna. Det stationära tillståndet är ledsamt, det tillbakagående bedrövligt.
Höga arbetsersättningar både stimulerar gemene man till fortplantning och förhöjer hans flit. Ersättningen är en uppmuntran till flit, som i likhet med varje annan mänsklig egenskap förbättras i proportion till den uppmuntran den får.
En rik försörjning ökar arbetarens kroppsstyrka, och den behagliga förhoppningen om att kunna förbättra sin ställning och kanske sluta sina dagar i bekvämlighet och välstånd väcker hans lust att uppbjuda denna sin styrka till det yttersta.
Där lönerna är höga finner vi följaktligen alltid mer verksamma ihärdiga och mer flinka arbetare än där lönerna är låga.
—Adam Smith, i sin bok “Nationernas välstånd, en undersökning av dess natur och orsaker” (An Inquiry Into The Nature and Cause of The Wealth of Nations), Publicerad 1776.