Det brukar lyftas fram att tillväxt och utsläppsminskningar kan gå hand i hand. Länder som Sverige har visserligen lyckats minska utsläppen samtidigt som vi har ökad BNP-tillväxt, det man brukar kalla en “frikoppling” av växthusgaser från tillväxten.
Dessa minskningar är dock helt otillräckliga för att vi ska nå Parisavtalets målsättning om högst 1,5 graders uppvärmning. Vetenskapen har inte lyckats visa att det går att uppnå en sådan grön tillväxt med utsläppsminskningar större än 2 procent per år. I själva verket bör utsläppen minska i storleksordningen 5–10 procent per år i rika länder, för att vi ska klara Parisavtalet och beakta FN:s krav på rättvisa.
Bevisbördan vilar därför tung på politiker som påstår att en grön tillväxt med en ständigt ökande konsumtion är förenlig med Parisavtalet. Vetenskapen ger inget stöd för en sådan hållning…
Tillväxtförespråkare menar att ett ökat inslag av tjänster liksom införande av cirkulär ekonomi leder till att vår resursförbrukning minskar. Mobiltelefoner, bilar och kläder som är producerade med smartare metoder kommer enligt dem minska materialanvändningen. Detta verkar tyvärr bygga på önsketänkande. Vetenskapen visar en tydlig koppling mellan vår förbrukning av naturresurser och ökad BNP…
En viktig anledning till detta är så kallade rekyleffekter som innebär att teknisk utveckling i första hand utnyttjas för att öka produktionen och konsumtionen. Vi tillverkar måhända våra mobiltelefoner mer resurseffektivt. Men eftersom vi hela tiden säljer fler mobiltelefoner äts miljönyttan upp av den ökade konsumtionen…
Snarare än att sträva efter en grön tillväxt som saknar vetenskapligt stöd bör politisk kraft läggas på att utveckla en ekonomi som fokuserar på verklig hälsa, säkerhet och livskvalitet.
—Katarina Björk, Mikael Malmaeus, Thomas Hahn, debattartikel i Göteborgs-Posten.