Läget på svenska vägar känns alltmer bisarrt. Visst, det finns svenska åkerier som går rätt bra. Men efter vad jag kan se ökar den utländska lastbilstrafiken hela tiden och då nästan bara med 17 meters EU-ekipage.
För miljön måste det vara en katastrof att järnvägens bangårdar står tomma samtidigt som de här korta, ekologiskt sett hjärndöda, billighetsekipagen dominerar godstrafiken i landet.
Jag tycker synd om svenska åkare. Att driva åkeri i Sverige i dag är snudd på en hjältegärning. Kraven ökar hela tiden på rena motorer och specialutrustade fordon samtidigt som de kan förlora sina uppdrag i princip när som helst.
Vad jag inte fattar är hur de ska klara pressen från utlandet, miljökraven, griniga kunder och att faktiskt vara schysta arbetsgivare.
Den press jag själv känner då jag kör i snöstorm i sextio–sjuttio kilometer i timmen för att hinna stanna på siktsträckan. Och ändå ständigt blir omkörd av trailerekipage i nittio, som kan köra på mig och trycka framåt och krossa mig om jag måste stanna för ett hinder. Den känslan är som en bild av hela åkeribranschen i dag.
– David Ericsson författare och lastbilschaufför i en krönika i Transportarbetaren