Jag (läser) Tidöavtalet, vars tankar om migration sägs syfta till ett “paradigmskifte”. Jag vill hellre kalla det för en vattendelare i svensk flyktingpolitikshistoria. Det verkar som om Sverigedemokraterna hållit i pennan, medan vissa tankar fogats in av andra partier… Men i stort sett handlar det om hur negativ invandring är.
I samma veva läser jag en liten skrift författad av nio damer i Sandviken som hjälper flyktingar. De visste att många afghanska unga män var svårt traumatiserade efter en lång flykt och efter att ofta ha bevittnat talibaners avrättning av fäder och närstående. De led av ångest, sömnsvårigheter, magsår. Ett ytterligare uppbrott vore olämpligt.
Damerna i Sandviken hade tanken att det måste gå att åstadkomma en human integration. De lyckades spåra och föra tillbaka tjugosju stycken. Deras skrift “Mot alla odds” beskriver mer än sex års samvaro med mellan 40 och 50 unga flyktingar från Afghanistan.
Mödosamt: skaffa boenden, vilket innebar otaliga flyttar. Hjälp vid myndighetskontakter och sjukdom. Lyssna och samtala om att inte ge upp och inte ta livet av sig. Men också undervisa om svenska värderingar och ordna fester och kulturmöten. Kvinnorna i Sandviken utgör en svensk opinion mycket olik Tidöavtalets och den är inte liten.
Vilka är de nio? Helt vanliga människor. En vårdchef, en hårfrissa, en diakon, en fordonsförare. De flesta är svenska pensionärer, utom en ingenjör och företagare som talar persiska och har bott i Sverige i tjugonio år. Från politiker och kommun fick de föga hjälp. Däremot från frivilliga och organisationer som Friluftsfrämjandet, Röda korset, Asylkommittén, Rädda barnen och kyrkan. Det de gjorde var mödosamt. Men de berättar också om vilken kraft och glädje som det gav dem själva…
De nio tog sig inte an främlingar utan medmänniskor. Det är givande att läsa om hur det har gått. Bara sex av pojkarna fick uppehållstillstånd som minderåriga. Sexton fick stanna tack vare gymnasielagen (på villkor att ett halvår efter studenten ha lyckats skaffa ett jobb på minst 2,5 år, annars dras uppehållstillståndet in).
På plussidan: ett antal har tagit studenten (många var analfabeter när de kom). Tjugotre har skaffat körkort och tio har truckkort. Alla talar flytande svenska efter att ha tillbragt sina formativa år här. Alla har fått kunskap om Sverige och inte minst om sex och samlevnad.
På den negativa sidan: mer än hälften i Sandviken saknar efter sju år i Sverige uppehållstillstånd.
—Agneta Pleijel, kulturdebatt i Dagens Nyheter.