Krisen är snart framme i ett läge där grundläggande svensk infrastruktur, som exempelvis postgången, återigen riskerar att fördjupa ett redan existerande demokratiskt underskott i glesbebyggda delar av landet. Och detta inte bara som en oförväntad bieffekt av ett dåligt politiskt beslut. Nej, detta är ju hela den ideologiska poängen.
Det började med en katastrofalt dålig affär – i en lång rad av katastrofalt dåliga affärer – som den borgerliga regeringen under Maud Olofssons ledning som näringsminister prackade på svenskarna för nästan tio år sedan.
Alla argument som våren 2008 lyftes som argument för att slå ihop det svenska postväsendet med det danska är numera helt överspelade. Postnord blev inte en starkare aktör, lönsamheten stärktes inte, servicen blev inte bättre, det skapades inga “värdeskapande synergier” som enligt dåvarande regeringen skulle höja värdet med minst 7,5 miljarder.
Kritikerna då är nu de som i regeringsställning nu måste hantera det kaotiska efterspelet av en affär där Sverige fick ett för litet inflytande kombinerat med omotiverat stort ekonomiskt ansvar som inte bara kostat oss miljarder kronor – utan även inneburit att tusentals postkontor lagts ner och många svenska Postnordanställdas anställningar sitter löst…
Är det för övrigt inte helt bisarrt att när basal samhällsservice inte funkar utanför storstäderna så beror det inte helt sällan på centerpartistisk övertro på marknaden.
-Susanne Sjöstedt, ledare i tidningen Ångermanland