I en intervju Gigwatch utfört med en amerikansk Uberförare berättar han att det för några år sedan kryllade av taxiappar, många av dem med betydligt bättre arbetsvillkor än Uber och appar med olika funktioner som underlättade förarnas vardag. I dag är de företagen borta, och Uber dominerar marknaden helt.
Hur lyckades Uber konkurrera ut företag med betydligt bättre villkor och mer förarvänlig teknologi? Svaret stavas investeringar. En studie från 2015 visade att Ubers kunder bara betalade 41 procent av det egentliga priset för en resa, medan investerare stod för resten.
I en svensk kontext skulle en resa från Stockholm Centralstation till Täby för 280 kronor, i själva verket ligga på 700 kronor, där mellanskillnaden betalas genom investerat kapital. Bland investerarna i Uber syns bland annat diktaturen Saudiarabien, som gått in med 3,5 miljarder dollar.
Coronakrisen har visat oss att fler branscher än vad vi tidigare anat lämpar sig för distansarbete. Många av dessa branscher riskerar också att under de närmaste åren “gigifieras” när arbetsgivare försöker skära ner på sina utgifter och maximera sin vinst på en allt hårdare marknad.
Och vad Uber och Bzzt visar oss är att en sådan gigifiering alltid – oavsett vilka moraliska resonemang individuella företag slänger sig med – förr eller senare utan undantag leder till lägre löner, försämrade villkor och en ökad osäkerhet.
Vi kan inte hoppas på att “snälla” företag på något magiskt sätt lyckas ta över marknaden, när all verklig erfarenhet pekar i motsatt riktning. Problemet vi står inför är stort och överhängande, och en strategi baserad på att hoppas på det bästa kommer oundvikligen att leda till det allra sämsta. Det är dags att inse att gigekonomin är något som angår oss alla.
—Jakob Lundberg, opinionsartikel i Flamman.