“Jag har aldrig behövt visa upp mitt gesällbrev.” “Teoriprovet är för svårt.” “Min chef säger att gesällprovet inte finns kvar.” “Det är bara onödigt, man blir fullbetald även om man inte gör gesällprovet.”
Genom åren har jag hört många negativa kommentarer om det prov vi avlägger som final på vår fleråriga utbildning för att bli stolta utlärda målare. Jag är ledsen, men ni som har dessa åsikter eller tror på någon av ovanstående citat har inte hela bilden – eller så har ni har blivit lurade.
Förutom att vi ska vara just stolta efter avlagt prov, måste vi också se det stora perspektivet där vårt bevis på en gedigen yrkesutbildning är det som håller våra förhållandevis höga löner uppe – och som gör oss konkurrenskraftiga gentemot mindre utbildad arbetskraft.
Man anställer just oss med den lön vi kräver för att vi kan bevisa att vi har den utbildning som av oss krävs för att genomföra det arbete vi anställs för – cirkeln är sluten.
Ska vi se det ur ytterligare ett perspektiv kan vi titta på skillnaderna mellan målares och arbetsgivares bild av ett bra målerijobb.
En övervägande majoritet av de målare jag träffat säger att de trivs med sitt jobb för att det är någorlunda fritt, det är varierande och man får använda sin kreativitet. Detta står i grav kontrast till arbetsgivarnas våta dröm om att göra måleriyrket så nära löpandeband-principen som möjligt.
I stället för att Lena, Pelle och Mohammad tillsammans i sitt ackordslag utför de moment som krävs för att slutföra ytbehandlingarna vid en rotrenovering, med möjlighet till ett bra överskott, vill arbetsgivarna se att Lena endast hackar tapet, Pelle bara spacklar och Mohammad målar. Vid en sådan uppdelning behövs inte flera års utbildning. Det gör därigenom arbetet mindre kvalitativt, och ska sedermera betalas därefter – alltså mindre.
Det här ska vi komma ihåg och det här ska vi prata om med de lärlingar vi möter, som är osäkra på om de verkligen behöver avlägga gesällprovet.
Det är mycket möjligt att vi inte så ofta rent personligen behöver visa upp att vi klarat gesällen, men som yrkeskår kan jag inte nog understryka hur viktigt det är.
—Josefine Krantz, krönika i Målarnas facktidning.
Se även