Andersson fattade i onsdags själv två snabba beslut. Det första att hon var beredd att regera vidare, trots att M, KD och SD lyckats få in en förändring av delar av statsbudgeten. Själv menade hon att det handlade om tio av totalt 74 miljarder i reformer, andra säger att det kanske är mer. Men av en statsbudget på 1200 miljarder kronor är även det praktiskt taget felräkningspengar.
Att likt Miljöpartiet lämna regeringsmakten avfärdades. Vad vore alternativet? Släppa fram omröstningar om Kristersson som statsminister? Det finns det inte stöd för i riksdagen. Till och med släppa fram Kristersson till statsministerposten med SD i släptåg?
Beslut nummer två var att Magdalena Andersson också omedelbart krävde att statsministeromröstningen borde göras om, trots att stödet för henne som statsminister i kammaren var oförändrat. Hon ville inte hamna i en sits där hennes legitimitet som regeringschef skulle ifrågasättas längre fram.
Så när Ulf Kristersson inför statsministeromröstningen försökte få det till att Socialdemokraterna väljer ”makten till varje pris” blir det komiskt ihåligt. Det är ju han som själv är så taggad att bli statsminister att han tagit Sverigedemokraterna i båten men fortsätter låtsas att det är han som bestämmer åt vilket håll båten ska ros. Genom sig själv känner man andra, antar jag.
—Susanne Sjöstedt, ledare i Västerbottens Folkblad.