För en dryg vecka sedan klev jag ut i ett soligt Göteborg efter en avslutad Kommunal-kongress. Under fyra dagar hann kongressombuden debattera och fatta beslut i en lång rad frågor som är avgörande för en halv miljon arbetare i samhällsviktiga yrken.
En tredjedel är födda i ett annat land än Sverige, och fyra av tio har en eller två föräldrar som är födda utanför Sverige. Många som tog plats i talarstolen på Kommunals kongress berättade om sina egna erfarenheter av att bemötas sämre som utlandsfödd.
Statistiken är tydlig: gruppen med utländsk bakgrund missgynnas systematiskt. För den som är född i ett afrikanskt land är risken att visstidsanställas trehundra procent högre än för Sverigefödda. Det hjälper inte ens att vara född i Sverige och gått igenom det svenska skolsystemet – den som har föräldrar från Afrika löper en mer än dubbelt så hög risk att inte få en tillsvidareanställning.
Rasismen är verklig. Människor som går till jobbet och gör skillnad varje dag ser sig som en belastning när de borde få höra att välfärden kräver mångfald och att de är så behövda. Den här frågan är fackföreningsrörelsen enig om att vi behöver växla upp arbetet med, både i ord och handling…
Ur denna beslutsamma verklighet, somliga kallar den ”kongressbubblan”, klev jag sedan ut i en helt annan. Där är det okej att beskriva mångkultur som något man ”kapitulerar inför”. Där snickrar regeringssamarbetet ihärdigt på reformer utifrån ett stenhårt fokus på att få ut människor ur landet…
Det handlar alltså inte längre om att Sverige inte kommit tillräckligt långt i arbetet mot diskriminering och rasism, utan om att ta upp kampen mot en rasistisk politik som skadar oss alla.
Det är upp till oss nu. Till dig. Du behöver backa dina kompisar på jobbet, och säga: Ge fan i mina kollegor, ge fan i mina kamrater!
-Malin Ragnegård, ordförande i Kommunal, Opinionsartikel i Dala-Demokraten
Läs mer https://www.dalademokraten.se/2025-06-24/ge-fan-i-mina-kamrater/