Den växande ojämlikheten har gått hand i hand med en politisk högervridning. Varför sluter så många i arbetarklassen upp bakom en politik som står i motsättning till deras egna intressen? Per-Anders Svärd om ett problem och en lösning.
Det är numera väl känt att den ekonomiska ojämlikheten i Sverige har exploderat under de senaste årtiondena. Sverige, som för drygt 40 år sedan var världens mest jämlika land, uppvisar i dag en förmögenhetsfördelning som mer liknar USA eller Colombia än våra nordiska grannländer.
Det är inget märkligt med denna utveckling i sig. Fyrtio år av högerpolitik har gett högerpolitiska resultat.
Mer uppseendeväckande är att den växande ojämlikheten länge har gått hand i hand med en politisk högervridning. I stället för att gå åt vänster och kräva ekonomisk utjämning har många väljare gått åt höger och ställt sig bakom överföringen av ännu mer resurser från sig själva till de redan rika.
Sverigedemokraternas väljare illustrerar problemet väl. Vid valet 2022 utgjorde de en femtedel av de röstande. Det var bara med deras hjälp som Ulf Kristerssons Tidöregering kunde komma till makten. Samtidigt är det uppenbart att stora delar av Sverigedemokraternas väljare skulle gynnas mer av en omfördelande arbetarpolitik än av högerns attacker mot välfärdsstaten.
Varför sluter så många i arbetarklassen upp bakom en politik – och i förlängningen ett helt kapitalistiskt system – som står i motsättning till deras egna intressen?…
Arbetare som anammar uppfattningen att den kapitalistiska ordningen är legitim och rättvis agerar förstås mot sina egna materiella intressen när de röstar för att överföra rikedom från sig själva till överklassen. Men samtidigt gör de en vinst genom att de reducerar sina känslor av osäkerhet och utsatthet. Genom sitt självskadebeteende bekräftar de att saker och ting är som de ska vara, samtidigt som de får en möjlighet att passa in i en grupp av likasinnade.
En central punkt är att människor är beroende av de institutioner och auktoriteter som försörjer dem. Därför har man också ett motiv att tänka att systemet – som man inte kan undfly – är gott, legitimt och önskvärt. Detta gäller alla samhällsklasser, men tendensen förstärks bland de arbetargrupper som utsätts för hårdare konkurrens eller känner sig socialt exkluderade…
Förutsättningen för verklig progressiv samhällsförändring är med andra ord att människor kan finna näring för fritt tänkande i rörelser som understödjer politisk avvikelse från status quo. Givet dagens växande utmaningar mot demokratin och jämlikheten är det en insikt som det brådskar att ta fasta på.
—Per-Anders Svärd, ledare i Arbetaren.