Det har varit partiledardebatt i riksdagen. Precis ett år efter att Januariavtalet slöts är läget konstigare än någonsin. Det händer otroligt mycket i svensk politik, och det går snabbt. Samtidigt är det mesta så fruktansvärt uttråkande. Ingenting verkar vara på riktigt, istället har själva spelet totalt tagit över. Partiledarna står där och leker riksdag, medan folk här utanför längtar efter visioner.
Jag har tyvärr bevittnat ännu en partiledardebatt. Även om jag flera gånger lovat mig själv att sluta inser jag att det blir svårt om man ska skriva politiska texter…
M och KD vill ha ett extra val. Som om någon skulle bli förvånad av detta, landar nyheten längst upp i flera medier. Det är väl klart att Ulf och Ebba vill byta ut regeringen?
M och C grälade likt ett tonårspar som brutit upp på grund av ömsesidig otrohet. “Aa, men du då?” sa de, nästan.
Jonas Sjöstedt krävde mer pengar till kommunerna. Några högerpartier låtsades som om de också vill det. Löfven avkrävdes på svar om när pengarna kommer, och hur mycket det blir. Löfven sa att S är Sveriges välfärdsparti, men lyckas ändå inte meddela vad det här innebär i praktiken framåt. Istället hänvisade han till vad som genomförts tidigare.
Det är tyvärr uppenbart att det inte varit tillräckligt. Sjöstedt uttryckte det tydligt; i detta nu är det många kommuner som säger upp anställda och genomför besparingar. I hela landet. Det är oacceptabelt.
Replikskiftena tog nästan uteslutande formen av cyniska försök till att ställa någon mot väggen. Man låtsades framföra en uppriktig fråga, när det egentligen bara handlade om få motståndaren att framstå som motsägelsefull, okunnig, hycklande, eller något annat osmickrande. Ingen svarar ju med sådana premisser. Det blir så förbannat tröttsamt. Det vore kul att någon gång få höra ett enkelt “på den här punkten håller mitt parti inte med ditt, och det vill jag diskutera!”…
Kristersson pratade mest om hot. Om sprängningar och våld. Om vårdköer och nedskärningar. Och kärnkraft. Igen. Han hänvisade sedan till att “vi tillsammans” ska lösa problemen i samhället. Det är ett väldigt underligt uttalande från en moderat partiledare. Själva kärnan i hans parti handlar om att så lite som möjligt ska lösas gemensamt.
-Sofie Eriksson, ledare i Västerbottens Folkblad