Kriget i Ukraina, som är inne på sin femte månad, har nu lett till vad som kan vara början till slutet för den initiala europeiska enigheten. Det menar Svenska Dagbladet, och baserar detta på en rapport från tankesmedjan ECFR, European council on foreign relations…
Fredslägret är störst med sina 35 procent, medan rättviselägret kommer trea med sina 22, tätt efter “övriga” på 23 procent. Därefter kommer mittemellanlägret, de som tycker att Ryssland bör straffas men som också gärna vill se en fredlig lösning inom en snar framtid, på 20 procent…
Det går inte att sia om exakt hur den här konflikten ska få ett slut. Samtidigt måste vi fråga oss vad världen vinner på att fokusera på att straffa och försvaga ett helt land snarare än att arbeta för fred. Ska vi återigen låta USA vara domare och låta dem agera den “goda”, som vi väljer att se som okej trots att de har orimligt mycket kärnvapen, bara för att de inte är Ryssland? Hur många gånger i historien har isolering och stenhård militär “rättvisa” varit en fungerande och hållbar fredslösning? Och vem vinner på en sådan lösning? Befolkningen i Ukraina? I Ryssland? Eller de stora vapentillverkarna?
Det borde inte råda någon tvekan om vad fokus ska ligga på: fred. Det primära målet bör vara att få ett slut på konflikten – för så länge kriget pågår kommer krigsbrott fortsätta begås, människor kommer fortsätta bli hemlösa, människor kommer fortsätta dö. Men det kan inte vara fred på vilka villkor som helst. Det ukrainska folket ska naturligtvis försvara sig. Och medan de gör det är det upp till resten av världen att arbeta för att deras kamp i slutändan leder till fred, att värna det de försvarar: demokratiska värderingar och respekt för allas lika värde.
Våra politiker sitter på makten att agera för det, och det är därför oroväckande att Sverige valt att skicka vapen – inte bara en gång utan flera. Och kanske än mer oroväckande att vår regering valt att ansöka om medlemskap i Nato, vilket leder till många obehagliga saker, inte minst en ökad försvarsbudget. Varifrån de pengarna ska tas återstår att se.
Vi behöver vara en röst för fred, inte krig. Och fred byggs inte med fler, större och starkare vapen. Fred byggs genom fungerande rättsliga åtgärder och sanktioner som respekterar alla människors lika värde.
—Astrid Pleijel, ledare i Syre.