För fem år sedan var flyktingkrisen på allas läppar. 2015 var året när vi matades med rubriker om hur hundratals människor drunknade i Medelhavet då de försökte ta sig över i små gummibåtar. När vi förfasades över hur Ungern byggde taggtrådsstängsel för att hålla flyktingarna ute…
Sedan dess har EU:s migrationspolitik kollapsat. Gränser har stängts. Länder vid Medelhavet vägrar låta räddningsbåtar som plockat upp flyktingar ur havet att gå i land. EU betalar mångmiljardbelopp till Turkiet för att de ska mota flyktingarna vid gränsen så att de inte tar sig vidare till Europa. Pengar till ett Turkiet som behandlar flyktingarna som djur, ägnar sig åt illegala deporteringar och brukar våld mot människor som försöker protestera.
Från öppna hjärtan till stängda gränser, på några få år. Den offentliga debatten har flyttats från att diskutera hur vi kan hjälpa människor på flykt till hur Europa, och Sverige, ska skydda sig från desamma…
Men krisen är inte främst våran. Den var det inte 2015. Den är det definitivt inte 2020. Faktum är att det finns fler flyktingar i världen än någonsin förr. Och inget tyder på att flyktingströmmarna kommer att minska. Redan i dag vet vi att många miljoner människor kommer att behöva fly de kommande åren på grund av klimatförändringar som kommer att göra stora områden obeboeliga och orsaka naturkatastrofer och svält.
I stället för att fundera över hur vi håller flyktingarna borta från Europa borde vi mobilisera för vad som komma skall…
Nyss var det förintelsens minnesdag. Då påmindes vi också om hur judar stängdes ute från Sverige när de försökte fly, för att senare dö i nazisternas utrotningsläger. Sveriges agerande under andra världskriget ses som en skamfläck i vår historia. Frågan är hur framtiden kommer att se på de murar vi nu bygger, runt Sverige och Europa.
-Sofia Mirjamsdotter. Liberal ledare i NA, Nerikes Allehanda