För en stor del av arbetarna inom distributionen, lokalvården, byggbranschen, vården och restaurangbranschen är anständighetens gräns redan passerad. Ord som samverkan, parter och medbestämmande har inget fäste i den verklighet de lever i. Ändå vill regeringen försämra deras villkor med förslaget om förändringar i LAS.
En av de största smärtpunkterna i dagens samhälle är att så många exploateras så hänsynslöst i det tysta. Alla medborgare känner till eller i vart fall anar att det förhåller sig så, men de flesta blundar för utsugningen. Idag är de flesta av oss i daglig kontakt med mer eller mindre kriminella företag där människor behandlas som slavar. På lunchrestaurangen, i hemleveransen, i städningen på jobbet, i bygget vi passerar, i lastbilen bredvid i morgonrusningen.
Det är bland annat därför frågan om försämrat anställningsskydd inte är förhandlingsbar. Det är alldeles för många som överhuvudtaget inte har råd med en mer otrygg tillvaro. Som inte har råd att förlora den tunna fernissa till lagskydd som finns idag för den som – av respekt för sin egen värdighet – vill protestera mot livsvillkoren.
Det är en skam för arbetarrörelsen att de arbetare som servar oss alla, för många har blivit “de andra”. Någonting främmande. Som om inte alla människor behövde mat, boende, trygghet och värdighet. Det är mot dem förändringarna i las riktar den skarpaste udden…
Människor kommer att få sin tillvaro raserad av cyniska firmaägare. Och för vad? För att en av världens snabbast växande ekonomier ska växa snabbare. För att en av världens mest konflikträdda ska bli ännu tystare. För att fler oseriösa ägare ska kunna drömma större på Hemnet, medan arbetarna i deras verksamheter plågas till utmattningsgränsen och får sparken och utvisas om de klagar.
Det skriande akuta behovet i Sverige idag är inte alls ökad lönsamhet, det är utjämning. Av den ökade klyftan mellan rik och fattig, mellan tjänsteman och arbetare, mellan ägare och anställd. Mellan alla de som lever som slavar i detta rika land och de som bor i Äppelviken i villa, har tjänstemannalön och flextider.
—Emil Boss, signerat i Arbetaren.