När ryska styrkor invaderade Ukraina torsdagen den 24 februari och därmed påbörjade ett fullskaligt krig, så passerades en gräns i mer än ett hänseende. Aggressionen innebar ett flagrant brott mot den internationella rätten och mot FN-stadgans våldsförbud och måste förbehållslöst brännmärkas. Först då vi gjort detta blir en diskussion om krigets bevekelsegrunder, drivfjädrar och orsaker möjlig…
Vid Natos toppmöte i Bukarest våren 2008 gav president George W Bush garantier till både Georgien och Ukraina om snar Nato-anslutning, men tack vare gemensamma ansträngningar från Tyskland och Frankrike hejdades den process som Bush ville sjösätta. Den sågs, med rätta, som både provocerande och riskfylld.
Jag tror inte att Nato i sig, trots sin långtifrån oförvitliga historia, utgör ett egentligt hot mot Ryssland. Men Putin och de allvarstyngda herrarna i Kreml ser det inte så. De känner sig lika obekväma med ett välrustat Nato i grannskapet som John F Kennedy och hans USA gjorde, när missiler skulle placeras ut på Kuba 1962. Det ena är exakt lika lättbegripligt som det andra. Ingen vill ju ha dödsbringande vapen på förstukvisten till det egna hemmet.
Som sagt anser jag inte att Nato hotar Ryssland. Men borde vi inte förstå att det land, Sovjetunionen, som i andra världskriget förlorade 25–27 miljoner av sina medborgare – och ändå gav det ojämförligt största bidraget till att nazismen kunde besegras – inte har en liknande uppfattning?…
Kriget i Ukraina tycks ha överrumplat de flesta. Man “såg det inte komma”, som det numera heter. Så till vida påminner dagens skräckscenarier om första världskriget. Även då togs många på sängen, inte minst den tidens ledande politiker som vandrade, sömngångaraktigt, raka vägen mot katastrofen. Allt detta går nu i repris. Eller är det något annat vi ser?
Världsbranden 1914–18 var ju kriget som skulle göra slut på alla krig. Så blev det tyvärr inte.
—Mats Parner, kommentar på Clartébloggen.