Ett kulturkrig pågår i landet. Det är socialdemokratins “andliga hegemoni” som ska besegras. Vari består då denna förkastliga makt över tanken? Kanske i den koncensus som under många årtionden rått – i varje fall mellan socialdemokrater och socialliberaler – att ett jämlikt samhälle är eftersträvansvärt. Att medelklassen både för sin egen och andras skull bör sträva efter att minska klyftor mellan människor.
Men steg för steg har politiken urholkat idéerna. Vi har fått ett skolsystem som inte längre utgår från alla barns lika rätt till utbildning. Nu gäller det för föräldrar att värna om sina egna. Rädde sig den som kan.
Även Systembolaget – som bygger på idén om att en kontrollerad försäljning och viss begränsning av tillgänglighet är acceptabel för normalförbrukaren av solidaritet med alkoholmissbrukarna och deras anhöriga – är nu starkt ifrågasatt. Vad angår oss missbrukarnas barn?…
Författaren Stig Dagerman skrev 1954 sin sista dagsedel med anledning av att en fattigvårdsordförande, herr Axel Åleby i Stora Sunne fattigvårdsstyrelse, låtit skjuta en understödstagares hund.
“ ’Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna, men nog är det en lyxvara’, säger herr Åleby:
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor, som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy annars köper de valar, fruktar herr Åleby.
Något måste beslutas.
Hundarna skjuts! Inte sant!
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant”
God morgon, herr Åleby – din tid är nu! Men se upp för dagsedlar från de krafter i samhället som inte stillatigande tänker finna sig i att fattigt folk föraktas.
—Cecilia Modig, insändare i Dagens Nyheter.