Hårdnande arbetsvillkor gör att fler dör på jobbet. Ändå uteblir skandalrubrikerna.
Sommaren som gått har varit den dödligaste på flera år för Sveriges arbetare. Förra veckan vaknade jag varje morgon till nyheten om att ytterligare någon gått till jobbet och aldrig kommit hem.
En som krossades av ett elskåp. En som kördes över av en lastbil på flygflottilj F17. En som klämdes till döds av en lastmaskin när han fyllde på en foderautomat. En som klämdes ihjäl vid en stentäkt under en grävmaskin på 35 ton.
Rubrikerna skapar inget ramaskri. Varje dödsfall beskrivs som en tragisk men oförutsägbar olycka, och en tråkig men ofrånkomlig del av arbetsmarknaden.
Det visade sig tidigare i augusti att det skulle krävas att ett barn dör på sitt första sommarjobb för att händelsen skulle bli något större än en pliktskyldig artikel som försvinner i människors nyhetsflöden. Men inte heller 14-årige Muhammads dödsolycka med en hjullastare i Ulricehamn lär leda till någon haverikommission.
34 personer har dött på jobbet hittills i år. Det är långt fler än ett vanligt år i augusti, och det är inte en slump. Arbetsmarknaden har under lång tid blivit allt hårdare, tyngre, farligare. Tempot har drivits upp. Lagar har stiftats till arbetsköparens fördel för att kunna göra sig av med misshaglig arbetskraft, så som otrygga anställningsformer och inskränkningar i Lagen om anställningsskydd…
Bland fackliga talas det ibland om att villkoren på arbetsmarknaden påminner om tiden innan arbetare hade rättigheter. Det ligger något i det, men det finns en viktig skillnad mellan nu och då. Då var kampen mellan arbete och kapital självklar. Klass mot klass fanns i allas medvetande.
I dag är det inte lika tydligt. Den fackliga anslutningsgraden har sjunkit stadigt i decennier, och socialdemokratisk samförståndsanda får fackens företrädare att dra sig för strid…
I dag uppfattar många jag pratar med ordet “arbetarklass” som förlegat. Sett till bilden som ges av media är uppfattningen inte så konstig. 2018 visade tankesmedjan Katalys i en rapport att medelklassen har näst intill monopol på medial synlighet. Ändå utgör arbetarklassen, definierad som LO-kollektivet samt grupper med likvärdiga villkor, halva befolkningen.
I arbetarrörelsens frånvaro har Sverigedemokraterna kunnat växa, och lagt om konfliktlinjerna i svensk politik. Nu är vi fast i ett kulturkrig som fördunklar människors klassmedvetande, som är själva förutsättningen för kamp.
—Melinda Kandel, ledare i Flamman.